Jag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.
Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.
Kapten John Carter, en sliten veteranen från det amerikanska inbördeskriget, får kanske personifiera uttrycket ”ur askan, i elden” när han på flykt undan hämndlystna indianer i och för sig kommer undan sina förföljare, men bara genom att han blir förflyttad ända till planeten Mars (kallad Barsoom av urinvånarna).
Rörliga bilder och tryckta ord 