Pacific Rim: Uprising (2018)

Det är fullt förståeligt om vi, tillsammans med den övriga världen, trodde att allt var klappat och klart dagen då Stacker Pentecost förkunnade att apokalypsen var inställd. Portalen till den där taskiga dimensionen som spottade ur sig Kaiju-monster på löpande band stängdes. Snipp, snapp, snut.

Men det var innan ett nytt uttryck etablerades: ”You have to understand your enemy’s objective to know you’ve defeated them”. Och nej, inte fick vi väl särskilt många svar i första Pacific Rim? Det räckte ju så gott med gigantiska robotar och monster från andra dimensioner.

I ärlighetens namn bjuder inte uppföljaren Pacific Rim: Uprising heller på några filosofiskt djuplodande problem, vars självskrivna svar är enorma robotar vilka hellre strider med svärd än vapen som kan användas på tryggt avstånd från motståndaren. Fördelen med vagheten hos originalet är givetvis att det inte är särskilt svårt att sila lite bland de där grumliga motiven till varför ”the precursors” var intresserade av att invadera jorden.

Vi landar tio år efter det som timade i Pacific Rim och efter en kort respit är Jaeger-programmet än en gång utsatt. Företaget Shao har lyckats sälja in tanken på drönar-Jaegers, vilket känns som en rätt rimlig och naturlig utveckling. Men de hårdkokta piloterna ser förstås inte fram emot att degraderas till ”desk jockeys”. Robotnävfajter kan man tydligen bara utföra på plats för att de ska räknas. Och snart ska det uppstå ett ypperligt tillfälle till detta – Gipsy Avenger ska visas upp vid ett internationellt toppmöte som en slags reklampelare men får istället ägna vistelsen i Sydney åt att slåss med en okänd Jaeger-robot.

Guillermo del Toro har lämnat över det mesta från sitt original, utom producenthatten. Regisserar gör istället debutanten Steven S. DeKnight som också varit med och skrivit manus tillsammans med bland andra T.S. Nowlin. Han har i sin tur tidigare jobbat med Maze Runner-serien, vilket kanske kan vara en anledning till att Pacific Rim: Uprising känns som en mer ungdomlig film.

Våra ordinarie Jaeger-piloter spelas av John Boyega samt Scott Eastwood och de framstår på det hela taget betydligt mer oprövade och äppelkindade om jag jämför med Charlie Hunnam, Idris Elba eller Max Martini. För att ytterligare dra ned medelåldern introduceras nu även ett gäng kadetter, givetvis med lämplig spridning vad gäller såväl kön som etnicitet.

Eventuella personliga erfarenheter och upplevelser hålls, likt originalet, till ett minimum och den som vinner på den avvägningen är helt klart John Boyega eftersom han spelar Jake Pentecost. Därmed har vi hela bilden klar för oss vad gäller pappa-problem på en nivå som ingen av de andra rollfigurerna kan sikta på.

Och på det hela taget är Boyega lika bra på att slåss med robotar som med Stormtroopers. Scott Eastwood är i vissa vinklar intill distraktion lik farsan Clint men man köper utan problem deras love-hate-förhållande. Däremot känns den antydda kärlekstriangeln med en kvinnlig mekaniker oerhört meningslös. Boyega får också till en helt ok relation med unga Cailee Spaeny som spelar den klämmiga Amara Namani, Jaeger-entusiast och mekaniskt geni. För det måste man väl ändå kalla en 20-åring som knåpat ihop en Jaeger helt på egen hand? En liten, en, men ändå…

Jag blev oerhört förtjust i Kaiju-skapelserna i originalet och tycker förstås att det dröjer väl länge innan de dyker upp i denna uppföljare. Samtidigt har filmen valt att förlägga alla fajter till fullt dagsljus och landbacken, vilket på det hela taget var ett klokt beslut. Nu ser man ju faktiskt vad som händer. Och hur snyggt det än var med Kaijus på havets botten går bilden av dem pulsandes i snön på bergets toppar inte av för hackor.

Riktigt lika bra som originalet kan jag dock inte tycka att uppföljaren är. Att låta de prilliga forskarna Newt och Gottlieb hänga med ännu en gång var ett dåligt beslut. Plotten med Det Onda Företaget kändes trött och mycket av grejen med första filmen var ju just det coola med att se Jaegers och Kaijus puckla på varandra för första gången.

Å andra sidan: Pacific Rim: Uprising är själva definitionen av lättviktig popcornunderhållning men fyller utan problem sin funktion i det avseendet. Jag hade en underhållande stund i biofåtöljen. Att jag sedan mindre än 12 timmar efter titten var tvungen att kolla synopsis på Wikipedia för att komma ihåg exakt varför Gipsy Avenger skulle ta sig till en viss plats får man ta när det gäller den här typen av produktion.

Annonser