Vid pass 80-talets början hade George A. Romero mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?
Det är riskabelt att skriva om klassiker. Texten om Dawn… blev så oheligt lång att jag delar upp den. Fortsättning följer imorgon!
***
Man får väl ändå beundra chefen på TV-stationen WGON — han är fullt övertygad om att ifall det inte ständigt rullar information från just deras utsändning kommer folk att stänga av. Kaos och varningar om kommande apokalyps be damned, att stänga av TV:n är det sista en Riktig Amerikan gör! Francine Parker som arbetar på samma TV-station är något mer samvetsöm, hon vill inte sända direkt felaktig information till det ärade publikum. Snart behöver hon dock inte bekymra sin moral med sådana funderingar, stationen är beordrad att stänga ned sina sändningar vid midnatt. Som kamerakillen påpekar: “our responsibility is finished”.
Jag kanske inte skulle ha varit så snabb med att klanka ned på regissören Jim Mickle när jag skrev om boken The Anatomy of Fear. Inte kollade jag upp att han (och medmanusförfattaren Nick Damici) gått vidare från den halvdana debuten Mulberry St och sedan gjort de mer omtalade Stake Land, We Are What We Are (amerikansk remake) och Cold in July.
Rörliga bilder och tryckta ord 