Måndags-Ekman: Excellensen (1944)

Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.

Hon imponeras där av den unge Max Karbe trots att han i upprorisk förändringsanda krossar en byst föreställande hennes far. Till skillnad mot faderns åsiktsgelikar ser hon här en man med en brinnande tro som han dessutom är beredd att dö för. Så oerhört vackert och nobelt! Snart är Elisabeth och Max (som nu blivit befordrad till kommendant vid lägret Boltenberg) förlovade till faderns förtvivlan. Men Herbert von Blankenau är tillräckligt pragmatisk för att inse att han inte längre har någon plats i detta nya Österrike och bereder sig på att lämna dotter och fästman.

Som en eftergift till sin kära har Max fixat ett utresetillstånd till svärfadern, men på tåget mot gränsen träffar von Blankenau en gammal meningsmotståndare. Han har många gånger munnhuggits med tidningsmannen Blumenreich och inser snabbt att denne judiske socialist inte har en chans att fly landet. Inte utan ett utresetillstånd…

Jag känner mig böjd att tycka att Excellensen är betydligt intressantare som fenomen än som film. Till att börja med är den en filmatiserad pjäs och jag inbillar mig i alla fall att det märks. Eller också är det vissa skådisar som inte håller måttet. Här finns nämligen all den dialogmässiga stolpighet och teatrala utspel som tillhör nidbilden av Svensk Film och som jag hittills inte tycker mig ha upplevt särskilt ofta i Ekmans filmer. Excellensen springer på patrull närmast omedelbart när Elsie Albiins Elisabeth ska uttrycka sin avsmak inför fadern och hans gammalmodiga anhang. Fraser som ”Det kväljer mig” rullar inte med lätthet av tungan och uttalas närmast i tomma luften trots att den gamle trotjänaren Joseph finns på plats som åhörare.

Max spelas av Gunnar Sjöberg vars flyende panna och karakteristiska näsa känns igen från Första divisionen. Han lyckas på det hela taget bättre än partnern Albiin men tvingas vid ett avgörande ögonblick genomgå en psykologisk förvandling som utmynnar i (1) skrik och gap, (2) överspänt gapskratt och till slut (3) hysterisk gråt. Ingen lätt sak att fixa på ett övertygande sätt…

Även de psykologiska porträtten är sannolikt påverkade av antingen sin pjäsförlaga eller att de främst tjänar till att framföra ett Budskap. Elisabeth är blåögd inför vad hennes Max egentligen pysslar med lite för länge för att sedan svänga runt på en obehärskad femöring. Upptakten till Max sammanbrott görs i sin tur inte tillräckligt tydligt eftersom han verkar tycka att kontrollerad och beordrad misshandel och tortyr är helt ok tills det plötsligt inte är det längre. I det fallet kommer Lars Hansons (också från Första divisionen) Excellens lindrigare undan med sin, under nazisternas prövningar, nyfunna kristna övertygelse.

Här har vi alltså en film anno 1944 som klart och tydligt utmålar nazister och deras åsikter som mer eller mindre avskyvärda, barbariska och brutala. En soldat får med förnöjsam min påtala det oerhört humoristiska i att judiska butiksägare tvingas kalla sig själva för ”judesvin” och sina hustrur för ”suggor”. En hal sate till läkare radar förbindligt upp en mängd mindre värda judiska personlighetsdrag som kanske inte kan bevisas hos den anklagade i fråga men icke desto mindre misstänkas, på grund av hans tveksamma handlande.

Excellensen skrevs till en början som en pjäs av en Bertil Malmberg redan i slutet av 30-talet men kom inte att uppföras förrän 1942 och då på en sluten scen. När verket skulle framföras för allmänheten var alla konkreta hänvisningar till ett specifikt land strukna. Handlingen var dock som synes tydlig så det räckte och Excellensen blev så pass populär att den till och med fick gå på turné i landsorten. Något som orsakade myndigheterna en viss oro och föranledde upprepade besök från en herr Granström från UD. Ytterligare justeringar fick göras med hänvisning till den svenska neutralitetspolitiken och Malmberg skrev också om slutet.

Trots motståndet blev pjäsen både publicerad och framförd i radio innan det var dags att sätta upp den framför filmkameror. Producenten Lorens Marmstedt försökte mota Olle i grind genom att ta kontakt med Statens biografbyrå innan det så att säga var för sent men fick beskedet att biografbyrån inte kunde granska manus i förväg. Det var upp till Marmstedt att först fixa en film som sedan eventuellt skulle kunna förbjudas för visning.

Nu vet vi ju att Exellensen inte blev förbjuden och den innehåller också explicita hänvisningar till såväl Österrike som Sieg heilande nazister. Så som tidsdokument är filmen förstås allt man skulle kunna önska sig och mer därtill, men innehållet fallerar som sagt för min del. Intressant att ha sett men omtittningssuget är obefintligt.

Annonser