You are currently browsing the tag archive for the ‘Lorens Marmstedt’ tag.
alt. titel: Eldfågeln
Den världsberömde baryton-sångaren Mario Vanni har bestämt sig. Han kommer inte på några villkors vis sätta sig fot i ett land där isbjörnar knallar omkring på gatorna och vars klimat kräver att han tar på sig ett så ovärdigt plagg som långkalsonger. Skit samma att den världsberömda Stockholmsoperan lagt fram ett synnerligen generöst erbjudande, han åker inte. Basta!
Men impressarion Spinky (vars uttal röjer en misstänkt svensk accent) vet hur man ska handskas med tempramentsfulla konstnärssjälar. Vanni ska uppträda på en biograf och som av en ren händelse visar biografen en kort (det är i alla fall vad Spinky säger till Vanni, men det är lögn, den än inte alls särskilt kort) dansfilm innan sången ska ta vid. Innan dansen är till ända är Vanni störtförälskad i ballerinan som råkar höra till…you guessed it…Stockholmsoperan. Han beställer omgående ett halvt dussin yllekalsonger och klär sig i päls.
Men väl på plats blir det inte som han tänkt sig. Prima ballerinan Linda Corina låter sig inte imponeras av av italienska smörsångare och är dessutom förlovad med scenmästaren Frank. Den senare detaljen är dock snart röjd ur vägen efter att Franks mor haft ett allvarligt samtal med sonens fästmö. Det kan väl aldrig vara rättvist mot Frank att Linda bara tänker på sitt dansande och inte är det minsta intresserad av att bli hemmafru och mor?!
Linda får förstås dåligt samvete och slår upp förlovningen. Öppet fält med andra ord för en viss italiensk smörsångare att utöva sin magiska charm.
Nä, det här blev ju ingen lustig avslutning på min Hasse Ekman-kavalkad. Eldfågeln tycks ha varit ett uttryck av ren hybris för producenten Lorens Marmstedt, tillika make till ballerinan Ellen Rasch som spelar Linda. Steg ett var att Hasse Ekman skulle producera den dansfilm som Spinky och Vanni tittar på i början. När den väl var klar tyckte Marmstedt tydligen att det skulle vara trevligt om den kunde infogas i en långfilm och där sitter vi nu med Eldfågeln.
Projektets ambition går inte att ifrågasätta – filmen är i färg och alla skådespelarna, från Eva Henning och Georg Rydeberg till Tito Gibbi, talar engelska. Det säger sig självt att ett annat språk kan sätta hämsko på skådespelandet men det är knappast Eldfågelns största problem. Ska jag vara helt ärlig tänkte jag inte ens på det, vilket kanske säger något om skådespelarnivån som krävs i den här filmen.
Själva historien är nämligen, precis som i musikalsammanhang, egentligen bara en skral uppsättning krokar där de olika dans- och sångnumren kan hängas upp ett efter ett. Det sker inte mycket av fördjupning för vare sig historia eller de olika rollfigurerna. Det faktum att Ekman gjort Linda till en kvinna som bestämt säger nej varje gång någon försöker pressa henne att ge upp dansen kan jag förstås inte låta bli att tycka om, men hon blir aldrig heller mer än det. Förutom möjligen då också änglalikt god för att på bästa sätt kontrasteras mot balettkollegan Alice som är en intrigmakerska av rang. Bara för att understryka hur ovärdig Alice är får hon stå och nonchalant röka under en kostymprovning samt fara ut i ovettigheter mot sina hjälpredor.
Lindas godhet spiller tyvärr över i en vändning som filmen tar alldeles för lätt på för att den ska ha en chans att bita sig fast lite mer. Under ett gräl lappar Mario till Linda (han är ju ändå en hetlevrad sydlänning) som faller och slår i huvudet. Hon förlåter honom givetvis omgående: ”vi sade båda saker som vi inte menade” (nej Linda, Mario sade inte något, han slog dig…). Men fallet visar sig ha fuckat upp Lindas känsliga balansorgan, vilket innebär att hon inte kan dansa längre. Ekman väljer att uteslutande fokusera på hennes sorg över att tvingas lämna det som under så många år varit hennes enda riktning i livet. Det faktum att det faktiskt var Marios fel att hon fick skadan till att börja med nämns inte med ett ord, vare sig av henne eller av filmen.
Sedan är jag inte tillräckligt av balett- eller operaentusiast för att finna något större nöje i de evighetslånga dansnumren. Eldfågeln blir under de här segmenten direkt tråkig och något jag skulle ha snabbspolat mig förbi om jag bara kunnat.
Nej, här måste jag säga att Ekman trampade rejält snett när det gäller val av innehåll. Kanske filmar han dansnumren på ett tekniskt helt nyskapande sätt men det är jag i så fall allt för oinsatt för att fånga upp. Det enda jag tog med mig var faktiskt att notera hur förtjust Ekman tycks vara i att låta kameran och rollfigurer röra sig bakom kulisserna. Särskilt tydligt var det förstås i Flickan från tredje raden där Ekman och Hennings samtal helt utspelas bakom scenen. Och visst finns det något suggestivt och spännande med en värld som kan plockas ihop, staplas och läggas upp på hyllor. Men det är inte nog för att sätta fyr på den här fågeln.
Sista filmen ut i det lilla Ekman-temat alltså. Klart det hade varit trevligare att kunna avsluta med en kvalitetsfilm som Flicka och hyacinter, men nu var det slumpen som fick styra. Hoppas att jag kunnat göra någon lite nyfiken på denne svenske regissör. Själv är jag inte alls oäven inför utsikten att det finns fler filmer kvar att pröva på. Glöm heller inte att kolla upp boken The Man From the Third Row av Fredrik Gustafsson om du är nyfiken på att läsa på lite om Ekman och den svenska filmen.
Men, vänta! Det är ingen hejd på temafrenesin den här våren. Nästnästa måndag är annandag påsk vilket innebär att jag och bloggkollegan Filmitch sparkar igång vår anrika musikalvecka för sjunde året i rad. Visst hänger ni på?
Annonser
Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.
Tootsie var knappast den första filmen att kapitalisera på den uppenbarligen outtömliga humorpotentialen i män som klär ut sig till kvinnor. Alla är vi välbekanta med exempel som Monty Python, La Cage aux Folles och Some Like it Hot. Redan i slutet av 1800-talet skrevs den brittiska farsen Charley’s Aunt som kom att bli en stor framgång – i Sverige sattes den upp inte mindre än tre gånger 1894.
Hans Excellens Herbert von Blankenau uppvaktas på sin 60-årsdag av Österrikes samlade kulturella och religiösa elit. Hans diktning och författarskap hålls högt då den uttrycker en förfining och fosterlandets själ på ett enastående sätt. Men en person saknas bland gratulanterna – excellensens dotter Elisabeth. Hon har tappat tålamodet med sin traditionelle far och hans åldriga jämlikar. De förstår inte att en ny tid är i antågande, något som Elisabeth däremot helhjärtat anammar när hon istället smiter iväg på ett nazist-möte.
That’s what HE said!