Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.
Etikett: Liv Ullman
Persona (1966)
Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?
Rörliga bilder och tryckta ord 