You are currently browsing the tag archive for the ‘Lily James’ tag.

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

Så nu har jag sett den och kan härmed meddela att jag den här gången till och med har min mentala hälsa någorlunda intakt. Inte för att må bra-känslan är det minsta mindre i denna andra upplaga men för att vi slipper både Sophie och Donnas hysteriska tjejgäng från originalet och ingen är mer tacksam för det än jag.

Det sker dock till priset av att filmen startar upp med en moderlös Sophie. Hon har stannat kvar på den idylliska grekiska ön (som den här gången i verkligheten flyttat från Skopelos till den kroatiska ön Vis) för att andas nytt liv i Donnas nedgångna hotell. Nu planerar hon en storstilad öppningsfest tillsammans med direktören señor Cienfuegos och Sky. Sky får dock göra sin insats på distans eftersom han befinner sig i New York för någon slags hotellutbildning. Samtidigt som vi får följa Sophies försök att uppfylla sin mors dröm får vi också veta hur det egentligen gick till den där sommaren när Donna hookade upp med både Harry, Sam och Bill.

Detta är alltså en film som saxar mellan nutid och Donnas 1979 när hon lämnar college och ger sig ut i den vida världen på jakt efter sitt öde (en jakt med högst oklar finansiering). En avslutningsceremoni ger tillfälle att dra på med When I Kissed the Teacher och ett rätt snyggt cykelmassnummer genom Oxfords anrika gator. Huruvida det är meningen att man faktiskt ska tolka låten bokstavligen och Donna haft ett förhållande med en av sina lärare ger filmen emellertid inget svar på. Det skulle i och för sig ha kunnat vara rätt intressant om faderstrion Sam, Harry och Bill utökats till en fyrklöver för att också inbegripa en typ 50-årig litteraturprofessor vid namn Nigel.

Saxningarna eller korsklippningen mellan de olika perioderna är i sig riktigt snyggt gjorda, scenen där Harry och Bill leker Jack och Rose (of Titanic fame) var rolig och visst finns det fortfarande en hel del härliga melodier från ABBA-arkivet. Alla passar väl kanske inte supernaturligt in i handlingen men nog var det väl tursamt att Harry och Donna käkade på det där Napoleon-inspirerade fiket i Paris?! Den avslutande Super Tropuer kommer lite på efterkälken, enbart inklämd i syfte att filmen ska kunna avslutas i glad toppform. Och i samma sekund som Donna nämner en latinamerikansk romans skulle en sinnessvag labrador kunna klura ut vad señor Cienfuegos heter i förnamn.

Skådismässigt är casten från originalet varken bättre eller sämre; det blir den här gången bara ännu tydligare att Dominic Coopers största bidrag är att han är så kapitalt renons på personlighet att hans Sky får Amanda Seyfrieds Sophie att verka riktigt intressant. Utseendemässigt har man prickat rätt med de yngre jagen, där priset tas av duon Christine Baranski och Jessica Keenan Wynn som mansslukerskan Tanya. Chers uppenbarelse transporterar emellertid filmen raka vägen från ”må bra” till ”fullt jävla skräckös” utan att passera gå. Jag svär, hennes stela ansikte skulle kunna blir världens bästa Halloween-mask. Den skulle definitivt slå Michel Myers med hästlängder.

I likhet med originalet blir jag dock inte riktigt kompis med filmens sensmoral eller vad man nu kan kalla det. (Skillnaden mellan Lily James 29 och Meryl Streeps 39 år (som man får om man räknar bakåt i originalet) ska jag nog inte ens fördjupa mig i.) Sophie tycks på något sätt känna att hon är skyldig Donna att ta hand om hotellet och uppfylla sin mammas dröm (”She dedicated her life to me!”).

Men vad gör egentligen Donna 1979? Hon genomgår förvisso inte en abort när hon inser att hon är gravid men stannar däremot kvar på en ö som tycks sakna det mesta vad medicinska faciliteter heter (men som å andra sidan innehåller en anmärkningsvärt stor mängd engelskspråkiga invånare) för att föda sitt barn i en nedgången lantgård. Därför att det var hennes dröm att kunna stanna kvar – det var inte Sophies och det var definitivt inte heller ett beslut som togs med den presumtiva dotterns bästa som främsta argument. Det är ett faktum som alla känslosamma sånger (My Love, My Life) och motljustagningar på spädbarn i världen inte kan ändra på.

För att försöka mig på någon slags summering: jag blev inte lika provocerad av Here We Go Again som av den första Mamma Mia! Samtidigt kändes uppföljaren både menlös och meningslös. När det var 40 minuter kvar började jag titta på klockan, övertygad om att den snart måste vara slut. En sak fick jag dock lära mig: arbetslösa grekiska fiskare är ena jävlar på att riva av massdansnummer på sina fisklösa båtar. Om de bara vore lika bra på nationalekonomi…

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser