You are currently browsing the tag archive for the ‘Lena Nyman’ tag.
Varför inte lämna lämna över till julledigheten med en svensk klassiker? Kanske något att se i mellandagarna? Bloggen är tillbaka fredagen den 28 december. Glögg på er!
***
alt. titel: The Adventures of Picasso
Bland filmerna från Hasseåtages Svenska ord är nog Picassos äventyr en av de jag har sämst koll på, så det var väl dags att ändra på det? I likhet med de flesta andra från min generation eller äldre har det förstås alltid skymtat förbi bilder eller små filmsnuttar på en skallig Gösta Ekman eller ett Tomelilla i diverse storstadskostymer.
Annonser
“It could happen to you [—]/And it happened to me”
För oss som känner igen blondinen som sjunger örhänget “It could happen to you” utgör sångens påstående ingen större överraskning eftersom vi ju vet att allt kommer att hända henne, både positivt och negativt. I det avseendet är Monica Z en rätt vanlig uppgång-och-fall-historia. Vi får vara med om hennes stora genombrott när hon efter anmodan från ingen mindre än Ella Fitzgerald (och det finns mycket Ella att anmoda den svenska blondinen) börjar sjunga jazz på svenska tillsammans med Arne Domnérus orkester. Men framgången är inte alltid så lätt att hantera för en kvinna som växt upp under det svenska jante-oket.
Ok, såvitt jag kan förstå rör sig Jag är nyfiken – en film i gult på åtminstone tre olika plan. Dels har vi en relativt fiktig historia (men utan påhittade namn) där teatereleven Lena träffar glidaren Börje. Mellan dem sker någon form av relationsutforskande samtidigt som de har sex på Stockholms slottstrappa och i en jävligt gammal småländsk ek. I den här historien brottas Lena också med sina föräldrarelationer – mamma stack när Lena var mycket liten och pappa deserterade från spanska inbördeskriget (och sina ideal) efter bara tre månader.
Dels har vi någon form av halvdokumentär där samma teaterelev Lena, men tillsammans med Ulla och Magnus, går runt på stan och arbetarkongresser och intervjuar folk om klassamhället, kvinnans ställning och icke-våld. Den här Lena har (tror jag) ett förhållande med regissören Vilgot Sjöman.
Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.
That’s what HE said!