You are currently browsing the tag archive for the ‘La terza madre’ tag.

Ingen kan säga annat än att Dario Argento haft ett stort inflytande på giallo-genren och jag är inte den som missunnar honom att försöka casha in på gamla meriter. Frågan är om man ska se Giallo som ett sista, uppenbart, försök att kommunicera till sina (kvarvarande få?) fans att nu ska giallo-kniven minsann fram. I de fall 00-tals-titlar som Non ho sonno och Il cartaio inte var tydliga nog, tänker jag. Efter ett kort avbrott, då Argento genom La terza madre slutförde sin häxtrilogi, är Giallo hans tredje giallo-försök efter millennieskiftet.

Det räcker med att slänga en blick på inspektör Enzo Avolfis skrivbord (där han tjänstvilligt nog placerat både ett baseballträ samt en FBI-tröja) för att gissa sig till att vi här inte har en infödd italienare. Nu är han av olika anledningar dock tillbaka i sin barndoms Italien och löser alla de där turinska seriemördarbrotten som ingen annan kan lösa.

Hur kan han säga nej till Lindas tårfyllda bön ”She’s all I have” när det visar sig att hennes modell-syster Céline är det senaste offret för mördaren som plockar upp sina vackra byten i en taxi? Linda får alltså följa Enzo tätt i hälarna och (som vanligt i den här typen av filmer) ta del av betydligt mer av polisarbetet än vad som sannolikt är vare sig etiskt eller lämpligt.

Samtidigt som Enzo samlar nog med mod för att blotta sin själ inför Linda lider Céline alla helvetets kval under mördarens tänger, sekatörer och knivar.

Nu ska i och för sig ett utmärkande drag för gialli vara att de motstår de flesta försök till kategorisering men jag skulle vilja påstå att Argento med Giallo snarare skapat en vanlig, trist seriemördarthriller än en klassisk giallo. Visst ska det helst vara kläggiga mord men i tidigare filmer har de allt som oftast utförts på plats – här släpar mördaren med sig sina offer för att tortera dem under längre eller kortare tid i sin sjaskiga betonghåla.

I en ”vanlig” giallo verkar det tillhöra kutym att det kanske är ett enskilt mord som startar en slags snöbollseffekt där mördaren måste tysta vittne efter vittne – här plockar han bara upp två enskilda och snygga tjejer varav en råkar vara Lindas syster.

För att vara en giallo upplever jag också att mördarens utseende (om än inte konkreta identitet) förhållandevis snabbt avslöjas. Och nog för att genren brukar vara förtjust i diverse avvikelser och deformiteter men här tjänar de inget som helst syfte vad jag kan se (eller ville Argento bara minnas bättre tider och castingen av Ugo Fangareggi i The Cat…?). Inte heller får vi veta ursprunget för dem eftersom flashbackscenerna uppvisar en högst normal gosse som av okänd anledning blir retad av sina jämnåriga.

Vår mördare får prata osammanhängande och otydligt. Helst väser han bara enstaka ord som ”Beautiful…”. Nog för att det ofta kan kännas krystat med övertydligt psykologiska förklaringsmodeller som involverar elaka mödrar men hellre det än denna totala intighet. Alternativt stereotyp Galenskap i form av nappsugande och djävulsporrserier. Summa summarum: en på det hela taget rätt tråkig mördare.

Dragplåstret i sammanhanget (förutom Argento, då) torde vara Adrien Brody i rollen som Enzo. Jag kan absolut förstå att han vill jobba med en visionär som Argento men tyvärr är han cirkus 15-20 år för sent ute för det. Nu uppstår det förhållande som jag tycker mig ha sett i andra filmer: i fel film eller med fel regissör blir Brodys nedtonade stil bara intetsägande. Han ser lidande ut, låter lidande (”Alone… Very long…”) och pratar hela tiden engelska i ett land som med nöd och näppe kan hitta engelskspråkig personal till mindre turistbyråer.

Men eftersom jag nu har klagat på det i en del äldre filmer inom ramen giallis: heder åt Argento för att han faktiskt låtit sina (givetvis) kvinnliga offer får ha kvar paltorna på kroppen. Giallo uppvisar ett minimum av lystna kameror och blottade bröst (vilket i och för sig förstås kan bero på en anpassning till den amerikanska marknaden. En lansering där Brody för övrigt stämde distributörerna för uteblivna inkomster).

Goremässigt fäster jag mig bara vid en scen som involverar glas och fingrar samtidigt som det genom hela filmen finns gott om konstigheter att haka upp sig på. Varför fortsätter inte Céline att försöka kommunicera i sin mobil när hon fattar att det är fara å färde? Varför använder mördaren ett förstoringsglas till sina bilder när han tittar på dem på datorn? Hur kan Enzo veta att mördarens offer verkligen är död när han sluter hennes ögon? Hur skulle Enzo kunna känna till konsekvensen av att ta mördaren av daga?

Men allt detta förbleknar inför det totala västgötaklimax-kollaps som är slutet. Må så vara att lösningen kan ses som realistisk men för mig som tittare känns det som om Argento en dag helt plötsligt bestämde sig för att han var trött på den här skiten och avslutade den på snabbast tänkbara sätt. Slött, Dario, mycket slött…

Fortsättning på inlägget från tidigare idag…

***

De försonande dragen i den här soppan är förstås att de bästa gialli är både spännande och snygga. Ibland måste man kanske anstränga sig lite mer för att kunna tänka bort den genusmässiga biten men men att det då ändå kan kännas som om det är mödan värt. Rent visuellt vill jag påstå att jag i den här tema-omgången inte sett något snyggare än filmerna som kommer från Mario Bava eller Dario Argento. Ett hedersomnämnande till Luigi Cozzis The Killer Must Kill Again är dock på sin plats i det avseendet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg