Londons potential som skådesplats för urban fantasy synes outtömligt och det är kanske inte så konstigt. Med en historia som sträcker sig bakåt in i en grå forntid är staden nästan en slags tidsmaskin i sig självt, med lager-på-lager av händelser och mer eller mindre vinddrivna existenser.
Etikett: King Rat
Neverwhere (1996, roman)
Dörrar är farliga saker. De kan hindra dig från att komma vidare. Du kan bli stående i förkylningsframkallande korsdrag när de väl öppnas. Och om du vill få ett slut på korsdraget och stänger eländet kan du aldrig vara säker på vad som finns på andra sidan. Vän eller fiende?
Kraken: An Anatomy (2010)
Ett spektakulärt inbrott äger rum på Londons anrika naturhistoriska museum i South Kensington. Men tjuven försvinner inte med souvenirshoppens sannolikt välfyllda dagskassa eller Darwins Beagle-samling. Vad som däremot gapar tom är en nio meter lång tank fylld med formalin, tidigare hemvist för ett inlagt exemplar av Architeuthis dux, en tioaramad jättebläckfisk.
The City and the City (2009)
Jag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.
Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.
X4: Shrek (2001-2010)
Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.
***
Shrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.
Halloweenenkät
Sara på Glory Box initierade en Halloweenenkät (varför kan inte SCB skicka ut sådana här, då skulle det ju bli kul att fylla i enkäter?) och ett sådant tillfälle kan man ju inte försitta — mer pumpor och spöken till folket!
Vilken hiskelig fiktionsfigur är du mest rädd för att möta på Halloween?
Egentligen vill jag gå på Saras alternativ, Sadako Yamamura. Ringu är fortfarande något av det absolut läskigaste jag någonsin sett, alla kategorier.
Men jag vill vara originell (fåfäng önskan, jag vet) och tar därför istället: Edward Cullen
1. Jag skulle bli nedsprungen av alla hysteriska fjortis-fans som följde efter honom och bad att han skulle bita dem.
2. Jag skulle mycket hellre vilja ha varulvs-Jake.
3. Han skulle få mig att gråta av uttråkning, alternativt skulle jag skratta ihjäl mig över plutmunnen och sängkammarblicken.
4. Jag skulle antagligen bli ihjälslagen av obegripligt men vansinnigt förälskade Bella bara för att jag sade ”Hej”.
Michael Myers eller Jason Voorhees?
Michael Myers, ingen tvekan. Jason är en en lam mammas pojke med allvarliga vattenkomplex — hockeymasken är ju ett klockrent försök att suggerera fram känslan av evig vinter där alla sjöar är bottenfrusna och därför inte går att drunkna i.
Freddy Krueger eller Pinhead?
Kan faktiskt inte välja. Freddy gjorde mig sjukt skraj när jag såg honom första gången (Knivarna! Tröjan! Hatten!) så han tar nostalgipoäng. Pinhead är cool och egentligen helt obegriplig (”We have suchs sights to show you”?) och tar därför alla stilpoäng.
Vilken kuslig bok skulle du vilja se filmatiserad?
Jag älskar allt av China Miéville (någon gång, in a galaxy far far away, ska jag skriva bloggvärldens längsta hyllningsinlägg om denne man) och om någon (men vem?) skulle kunna iscensätta Perdido Street Station skulle det kunna bli hur bra som helst. Jag skulle ge mycket för att se slake-moths in the flesh, så att säga. Samtidigt vet jag inte om jag skulle tordas gå och se filmen, för den skulle antagligen aldrig nå upp till mina förväntningar. King Rat (fantastiskt smart omtagning av råttfångaren från Hameln) skulle också bli bra, liksom novellerna ”The Ball Room” (klassisk skräckhistoria om ett sinistert bollhav) och ”Reports Of Certain Events in London” (fantasieggande om gator som löper amok). Hell, allt skulle bli bra om man bara lyckades återskapa Miévilles oförlikneliga new weird-känsla.
Bild av Marc Simonetti till den franska utgåvan av Perdido Street Station.
Rörliga bilder och tryckta ord 