A Dangerous Method (2011)

Från en vetenskapshistorisk film med Kiera Knightley till en annan. Ungefär så gick väl mina tankar när jag gick från Morten Tyldums kryptoraffel The Imitation Game till David Cronenbergs psykoanalytiska A Dangerous Method.

Inledningsvis kanske det kan verka lite märkligt att mästaren av body horror vänder sig mot vad man med lite välvilja kanske skulle kunna kalla för ”the horrors of the mind”. Bara det att allt som rör sig i skallarna hos våra huvudsakliga protagonister inte är så värst horribelt.

Den unga, ryska judinnan Sabina Spielrein kommer som patient till den schweiziske läkaren Carl Jung i början av 1900-talet. Hon lider av hysteriska anfall men efter en tids behandling av mestadels prat (och något färre iskalla bad än brukligt i samtidens psykiatriska vård) är hon så pass frisk att hon själv påbörjat en läkarutbildning. Sabinas fall är emellertid så intressant att Jung äntligen blir uppmärksammad av psykoanalysens fader, Sigmund Freud.

Jag var inledningsvis lite förundrad över att just David Cronenberg av alla människor skulle välja att filmatisera denna pjäs av dramatikern och manusförfattaren Christopher Hampton, vilken i sin tur bygger på en bok av John Kerr. Men när Sabina hackande försöker förklara hur hon blir sexuellt upphetsad av alla former av förödmjukelse och samtalen kommer att närmast uteslutande handla om Freuds förkärlek till psykologiska förklaringsmodeller som bygger på undertryckta sexuella drifter faller det hela mer på plats.

Freud, sexualitet och analstadium. Ångande, upphetsande och kittlande med andra ord? Om det vore så väl. För att vara en film som så fokuserat sysselsätter sig med sex och sexualitet kan A Dangerous Method vara något av det mest snustorra jag någonsin sett. Ska jag vara snäll skulle jag kunna spekulera kring något i stil med att den tidstypiska strikta kostymeringen ska tjäna som en kommentar eller kontrast till de kroppsliga drifter som våra protagonister synes besatta av att utforska. Hela det tidiga 1900-talssamhället i Zurich och Wien framstår som en enda stor förträngning; från Jungs hårt vattenkammade hår ned till huvudsvålen till Spielreins långa och strikta kjolar. Det är dock ett spekulativt syfte som i så fall verkligen inte blir särskilt tydligt i filmens framställning.

Jag tror att poängen med A Dangerous Method ska vara att visa Jungs ambivalens inom tidens framväxande psykoanalytiska fält eller möjligen göra honom till en mental skådeplats för att visa upp dessa konkurrerande teorier. Å ena sidan har vi nestorn, Sigmund Freud, som är helt såld på sexualiteten som utgångspunkt för snart nog allt som felas den nutida människan rent mentalt. I hans ögon är det en vetenskaplig utgångspunkt som inte får rubbas, eftersom det kan skapa misstro gentemot psykoanalysen som vetenskap (mer än vad som redan var fallet, får man anta). Å den andra har vi en kort gästspel från Jungs patient, tillika läkaren, Otto Gross som kör vad man skulle kunna kalla för Oscar Wilde-stilen: det bästa sättet att bli av med en frestelse är att ge efter för den. Varför envisas mänskligheten med att förvägra sig allt det som skänker njutning? Och så Jung själv, som undan för undan börjar hemfalla åt vad Freud avfärdande kallar för mysticism och schamanism.

Anledningen till att jag använder ordet ”tror” är för att denna ambition fallerar rejält genom att vara så fruktansvärt torr och tråkig. Jag är övertygad om att jag hade kunnat tycka att det var otroligt intressant att få lite mer inblick på både Freud och Jungs tänkande om bara Cronenberg lyckats framställa det med bara ett uns mer liv än detta fnösketorra ”drama”. Vad som är farligt med den farliga metoden är jag inte ett smack klokare kring efter avslutad titt.

Som vanligt är det samtidigt lite svårt att avgöra om problemet ligger i manuset, Cronenbergs personregi eller skådespelarna själva. Michael Fassbender och Viggo Mortensen som Jung och Freud låter var och en som en avhandling i dialogform, en stel pro et contra-framställning. Detsamma kan för all del inte sägas om Kiera Knightleys prestation, vilken däremot å sin sida faller så djupt ned i överspelsavgrunden att vi inte ens hör ett plask när hon når botten. Det framstår som fullkomligt obegripligt hur någon kunde få för sig att det skulle vara en bra idé att låta henne åbäka sig igenom sina hysteriska ”anfall” som en kokt räka spetsad på en spiralfjäder. Men visst, det är en rolltolkning som tar ut svängarna betydligt mer än Knightley fick tillfälle till som Joan Clarke

Nej, det här var för jäkla trist. Filmen rymmer ett otvetydigt produktionsvärde men jag tror banne mig att vilken genomsnittligt porrulle som helst säger mer om sex och sexualitet än A Dangerous Method.

The Imitation Game (2014)

Det synes väl ganska passande att mannen, vilken framstod som något av en gåta för sin omgivning, också var mannen som under andra världskriget knäckte den tyska kodmaskinen som blivit känd under namnet Enigma.

Fast…riktigt så enkelt var det förstås inte. I verkligheten, alltså. Matematiskt begåvade personer har, helt i linje med temat för The Imitation Game, räknat ut att filmen till 57,7% består av överdrifter, utelämnade fakta och rent hittepå. Desto svårare att förhålla sig till, då norske Morten Tyldum trots (eller tack vare) alla dessa dramaturgiska friheter skapat en berörande, intressant och ibland till och med spännande film om de brittiska kodknäckarna vid Bletchley Park.

Det som för min del känns svårast att fördra är den avsmalning som The Imitation Game tvingat på sin historia. Rent berättarmässigt kan jag se vitsen med fokusera på ett fåtal personer och en enda tänkande maskin (vilken dessutom fått byta namn, från det patriotiska ”Victory” till det mer känslomässigt anstrukna ”Christopher”).

Men det innebär samtidigt att det är en massa personer som inte alls får den uppmärksamhet de förtjänar. Insatserna från Turing och hans kompisar, samt ”Christopher”, därmed framstår därmed som mer heroiska och enastående än de verkligen var. Nu är i och för sig The Imitation Game inte ensam om denna fadäs – filmatiseringen av Robert Harris Enigma lyckades även den helt ”glömma” det faktum att en gäng polska kryptologer kämpat mot Enigma-koderna sedan 1932.

Med tanke på att The Imitation Game också försöker lyfta fram mannan Alan Turing (och inte enbart hans krigsinsatser) kan jag också tycka att det blir lite märkligt att filmskaparna inte lyckats hålla sig från att smyga in lite dramaturgiskt godis även i de obligatoriska avslutande informationstexterna. De syftar främst till att sätta ljus på den brittiska attityden och juridiken gentemot homosexualitet, vilka bland annat dömde personer till fängelse för ”gross indecency” innan lagen ändrades 1967. Men The Imitation Game vill så hjärtans gärna göra sin poäng så övertydlig, att den sätter likhetstecken mellan Turings påtvingade hormonbehandling och hans självmord 1954. I själva verket gick det 14 månader mellan behandlingens avslut och hans död.

Och, för att plocka upp även den sista kastade handsken – Benedict Cumberbatchs genialiska rövhål framställs ganska otvetydigt som en person med någon typ av autismspektrumtillstånd, med för 2014 välkända tecken. Ett maniskt behov av att hålla ärtor och morötter separerade på tallriken, en osviklig förmåga att tolka alla uttalanden bokstavligt och en obeveklig logik som ofta övertrumfade känslomässiga tendenser. Med resultatet att filmens Turing ofta framstår som direkt socialt handikappad. Såvitt jag kan förstå fanns det i själva verket ganska lite av sådana övertydliga markörer hos den verklige Turing.

Samtidigt kan jag också se hur lockande det är att plocka ihop en filmisk Alan Turing av alla de här delarna. Inte nog med att han själv myntade uttrycket ”the imitation game” i uppsatsen ”Computing Machinery and Intelligence” från 1950, det är också en titel som har en minst tredubbel betydelse. Turing synes ha varit besatt av tanken att skapa en tänkande maskin, en maskin som skulle imitera mänskligt tänkande eller intelligens. Det direkt olagliga med Turings sexuella preferens gör i sin tur att det är den enda hemlighet som måste skyddas mer än hans kodarbete. Han tvingas alltså själv imitera en straight man för att inte åka i fängelse. Och så lägg till detta en eventuell funktionsnedsättning som gör att han också måste imitera en hel del mänskligt beteende av den typ som utgör ett socialt smörjmedel. The Imitation Game gör verkligen ingen hemlighet av sitt likhetstecken mellan Turing själv och hans maskin i sina försök att imitera mänsklighet.

Men om man nu bortser från att Cumberbatch porträtt av Turing knappast är 100% sanningsenligt gör han en mycket bra prestation. Skådespelaren var ju långt ifrån främmande för att spela genialiska rövhål, men Turing är ändå en rätt annorlunda fågel jämfört med den moderne Sherlock Holmes. Här får vi hela registret av rädsla, frustration, ensamhet, arrogans och en viss ömsinthet. Rent skådespelarmässigt blir det svårt att hävda att Cumberbatch matchas av Kiera Knightleys Joan Clarke, men hennes roll är i alla fall ett försök att i någon mån sätta ljus på det faktum att kvinnor också kan kodknäcka. Fokus ligger dock som sagt mer på prestation än psykologi eller personlighet.

The Imitation Game är en bra film, en bra berättad film, en film-film. Som BOATS betraktad tar den sig som synes väldigt många friheter men det är samtidigt en film som inte bara är sevärd för att den är intressant och inte bara intressant eftersom bygger på verkliga händelser. Men suget att efteråt läsa på hur det ”verkligen” var, tror jag aldrig att jag kommer ifrån.

Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Fortsätt läsa ”Misbehaviour (2020)”

Get Out (2017)

Joanna Eberhart tvingas efter flytten till Förorten konfronteras med en hel hög till synes fullt tillfredsställda hemmafruar. De har aldrig hört talas om Womens’ Lib och lever för att ta hand om man och barn på bästa sätt.

Fortsätt läsa ”Get Out (2017)”

2010 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Tucker and Dale vs. Evil
En charmig, klurig och riktigt underhållande slasherspoof.

”I should have known if a guy like me talked to a girl like you, somebody would end up dead.”

Tucker and Dale pic

9. Snabba Cash (NY)
Svenska stekargangsters var mer underhållande än jag hade vågat hoppas på. Trots alla hyllningar blev jag positivt överraskad av både Daniel Espinosa, Matias Varela och Joel Kinnaman. Fortsätt läsa ”2010 års tio bästa filmer — the remake”

Never Let Me Go (2010)

Alex Garland tycks vara en man som är obönhörligt fascinerad av mänsklighet. Kanske till och med finna det där ogripbara som man skulle kunna kalla för själ? Från människor under extrem yttre press i 28 Days Later och Sunshine (Dredd känns onekligen som en jättejättestor katt bland hermelinerna) till inre existentialistiska våndor i Ex Machina och filmen för dagen: Never Let Me Go.

Fortsätt läsa ”Never Let Me Go (2010)”

2003 års tio bästa filmer

2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?

På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.

Fortsätt läsa ”2003 års tio bästa filmer”

2007 års tio bästa filmer

2007 var året för så världsomvälvande händelser som att Bulgarien och Rumänien gick med i EU och giftermålet mellan Kate Moss och Peter Doherty (how’s that working out for ’ya?). Modellen, dokusåpaskådisen och i största allmänhet skandalkändisen Anna Nicole Smith dör av en överdos och sökande efter lilla Madeleine McCann får en enorm uppmärksamhet. I övrigt tycks året mest vara fyllt av global uppvärmning, krig och självmordsattacker på diverse flygplatser och andra institutioner.

Fortsätt läsa ”2007 års tio bästa filmer”

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Till att börja med: Detta blir sista inlägget innan jag och bloggen tar lite julledigt. Om ni överlever stöket, julbordet och dans kring granen ses vi igen den 28 december.

***

”Like sands through the hour glass, so are the days of our lives”.

Nej, det blev ju inte riktigt rätt. Men det är kanske lite betecknande att jag inte kan låta bli att tänka på en evighetssåpa samtidigt som jag tittar på vad som borde vara en rätt underhållande sword and sorcery-rulle, adapterad från ett populärt dataspel. Och tänker jag inte på evighetssåpor, funderar jag på om amerikanarna verkligen är medvetna om att det sagoland de suggererar fram i verkligheten inte alls styrs av en välvillig konung som ser in i sitt hjärta och då vet hur man gör Det Rätta, utan någon som på pappret är det värsta USA kan tänka sig (en muslim på väg att skaffa sig kärnvapen).

Fortsätt läsa ”Prince of Persia: The Sands of Time (2010)”

Carey Mulligan (1985-)

Idag har jag tittat lite närmare på sockersöta Carey Mulligans tidiga karriär, i form av filmen Pride and Prejudice och BBC-minserieversionen av Bleak House, bägge från 2005. Tillsammans med några andra bloggare har vi samlat våra Careytankar hos Fiffis Filmtajm. Hoppa över och läs om skådespelerskan som redan trollbundit filmpubliken i An Education och Never Let Me Go och som snart kommer att porträttera Jay Gatsbys gamla flamma Daisy Buchanan.