You are currently browsing the tag archive for the ‘Karl Malden’ tag.

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

En persona som George C. Scott tycks ha tagit till sitt hjärta och gjort till sin egen. Filmtiteln är förstås väl vald, ety i de få scener när Scott själv inte befinner sig framför kameran handlar diskussionerna uteslutande om Patton. Och visst fanns det en hel del att diskutera. Generellt framstår Scotts pansargeneral som närmast parodiskt surgubbig och björnbrummig men det tycks samtidigt inte finnas många källor som motsäger den bilden.

Filmpubliken träffar Patton först 1943, då han efter en svidande amerikansk förlust mot Erwin Rommels styrkor i Tunisien får ta över de amerikanska trupperna i Nordafrika. Innan dess hade han dock hunnit tävla i femkamp under de olympiska spelen i Stockholm 1912 (han kom femma, bästa icke-svenska placering) och slåss i första världskriget. Hans specialitet tycks redan här ha blivit att leda pansartrupper.

VI återgår till det inledande talet. Här lägger nämligen Scotts Patton fram alla de åsikter han har när det kommer till fältslag och krig. Åsikter som den fortsatta filmen sedan får betona. Vi bjuds aldrig på någon överraskande personlighetsvändning, får aldrig heller någon antydan om hur mannen såg på sitt privatliv (om han nu hade något). Vid ett tillfälle utbyter Patton ett par ord om brevskrivande med sin ”betjänt”, sergeant William Meeks, så vi kan anta att det finns någon slags kommunikation med folket hemmavid. Men om de består av hustru eller barn, och i så fall hur många, nämns inte. Han är heller inte en sådan som frågar om befälskollegornas hemsituation.

Nej, George S. Patton är en Krigare, rakt igenom: ”Battle is the most significant competition in which a man can indulge. It brings out all that is best and it removes all that is base”. Och, kanske minst lika viktigt, en Amerikansk Krigare: ”All real Americans love the sting and clash of battle”. Samtidigt vet vi ju att det funnits gott om personer, även militärer, som inte alls skulle ha hållit med om att konflikter med vapen i hand ”removes all that is base” från mänskligheten. Snarare tvärtom.

Ett av filmens slutord om Patton får komma från en av de besegrade tyskarna som kallar generalen för en ”magnificent anachronism” och jag tycker att det också blir tydligt i citaten ovan. Inställningen att krig är något ädelt, en nobel syssla för Riktiga Män (där det dessutom finns element av respekt och fair play), hör snarare hemma i den antika militärhistoria som Patton uppenbarligen älskade. Så pass mycket att han till och med trodde sig ha varit en romersk legionär i ett tidigare liv.

I det avseendet känns det på ett sätt trösterikt att Patton aldrig behövde uppleva krig som exempelvis det i Vietnam (men hur mottogs egentligen filmen 1970 när det krigsslutet fortfarande låg fem år bort?). För hur skulle en sådan kampanj ha påverkat en man som menade att ”Americans play to win all the time. That’s why Americans have never lost and will never lose a war”? Samtidigt blir det lite sorgligt när jag Wikipediar mig fram till att Patton dog av något så meningslöst som en förlamande bilolycka, vilken dessutom tvingade honom till nästan två veckors sängliggande plåga innan han till slut gick under av lungödem och hjärtsvikt. Djävulen själv skulle inte ha kunnat komma på ett mer kvalfullt slut.

En syn på krig som Pattons gav förstås inte heller utrymme för någon helst misskund med soldater som gav upp eller inte fixade striderna rent psykiskt. Företeelser som PTSD tycktes han bara se som ynkryggsursäkt, sannolikt skulle han inte ens ha tagit begreppet i sin mun. Återigen kan vi citera från generalens inledande tal: ”We don’t want yellow cowards in the army. They should be killed off like flies. If not, they will go back home after the war, goddamn cowards, and breed more cowards”.

Den här inställningen var dock en av de saker som satte honom i klistret gentemot sina överordnade. När det blev känt att Patton örfilat upp soldater som hade mage att söka sig till sjukstugan för taskiga nerver och helt kallt bara skickat tillbaka dem till fronten tvingade Eisenhower honom till en offentlig ursäkt. Men eftersom händelserna blev kända även hemmavid såg det ett tag ut som om Patton skulle förlora sin position. Till slut kom man dock fram till att krigslyckan krävde Pattons ”aggressive, winning leadership in the bitter battles which are to come before final victory”.

Patton blir till ett intressant personporträtt eftersom dess huvudperson är intressant och dessutom mästerligt porträtterad av George C. Scott. På skådissidan flankeras Scott främst av Karl Maldens general Omar Bradley, vilken också tjänade som ”technical advisor” till filmen. ”Brad” får representera en helt annan ledarstil – stillsam och tillbakadragen. En soldat som gör sitt jobb, men som inte älskar striden med samma hetta som Patton.

Men 170 minuter är samtidigt en väl mycket tid att lägga på ett personporträtt som kan summeras i ett fem minuter lång tal. Som film betraktat var Patton därför inte så värst upphetsande. Har man, som jag, dessutom risiga kunskaper om alla de krigssituationer som generalen befinner sig i under filmens gång får man heller inte mycket hjälp med att sätta in dem i ett sammanhang. Och medan jag absolut får en känsla för Pattons personlighet serveras jag bristfälliga bevis för hans strategiska och taktiska förmågor. En tysk fältmarskalk ska ha sagt att ”Patton had developed tank warfare into an art, and understood how to handle tanks brilliantly in the field”. Av detta syns inget i filmen som bär hans namn, vilket är synd. I nuläget blir Patton därför inte så mycket mer än Scotts prestation.

I Le Doulos får publiken med en gång veta att medan ”doulos” är slang för hatt, kan ordet också betyda goltupp, alltså en tjallare. Det här är inte en film om hattar.

Fast det skulle kunna vara det, så ovant känns det att se alla manliga karaktärer ständig gå runt i hatt och trenchcoat. För att inte tala om rökningen — i det franska 60-talet röker alla som om cigaretterna vore gratis och snabbaste vägen till evigt liv. Alltnog, det är tjallarna som är i fokus i Le Doulos. Det blir snart tydligt att det går att förlåta det mesta inom kriminella kretsar, men aldrig en tjallare. Därför måste Maurice, trots en tidigare fängelsedom som nästan tog knäcken på honom, skjuta hälaren och vännen Gilbert. Medan han gömmer sig hos flickvännen Thérèse planerar han nästa kupp, men det går (förstås) inte som han har tänkt sig. Istället för att kunna spendera fyra timmar åt att i lugn och ro forcera ett kassaskåp har polisen blivit tipsad; Maurice och kompanjonen Rémy måste fly hals över huvud. Vem kan Maurice egentligen lita på?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg