Chicken Run (2000)

alt titel: Flykten från hönsgården

Hörni, The Great Escape är ju en jävligt bra och lite annorlunda krigsrulle. Vad sägs om att flytta historien till en hönsgård på engelska landsbygden istället? Och göra alltihop som en leranimation? Nähä, inte det. Då packar vi väl ihop här och gör ytterligare en Disney-prinsess-film istället…

Nej, ibland är det ju tur att det finns folk som går sina egna vägar och vågar hitta på nya saker. Samarbetet mellan Peter Lord och Nick Park hade redan gjort världen bekant med ett antal letargiska djuparksinvånare (”Creature comforts”) och, förstås, radarparet Wallace and Gromit.

I Chicken Run får vi möta hönan Ginger som oförtrutet försöker fly från paret Tweedys hönsgård. Själva arbetet med att lägga ägg dagarna i ända är väl rätt ok men för den höna som inte klarar av att prestera väntar inget annat än huggkubben och Tweedys middagsbord. Och liksom så många andra har Ginger insett att frihet inte är lika med att bli serverad mat och hållas skyddad bakom stängsel.

Men över det där stängslet kommer en natt tuppen Rocky farande. Ginger inser att han kan bli deras biljett ut ur fångenskapen om han bara skulle kunna hjälpa hela gänget att lära sig flyga. Men Rocky är kanske inte riktigt vad Ginger hoppas och tror att han är. Och samtidigt har Mrs. Tweedy kommit på en plan som innebär en radikalt kortare livslängd för hönsgårdens invånare.

Oh, det finns så mycket att gilla med Chicken Run! Till att börja med giftermålet mellan krigs/POW-berättelsen och hönsgårdsmiljön som är vansinnigt underhållande. Manusförfattaren Karey Kirkpatrick har med en enastående fingertoppskänsla klarat av att behålla de precis rätta nyckelscenerna. På det en klassisk klara-sig-ur-maskin-hinderbanan-scen.

Dessutom en hel del ”vanlig” komedi också förstås. Språklig, men inte minst fysisk i hönsens alla försök att både fly och flyga. Jag vet inte varför, men tuppen Fowlers utrop ”The turnip’s bought it” när de med föga framgång testar sin katapultidé får mig alltid att fnissa hysteriskt.

En stor del i den fysiska humorn har förstås de kluriga leranimationerna. Alla som sett något av Wallace och Gromit vet att Nick Park är veritabel lermagiker. Jag gillar generellt leranimationer (who doesn’t?!) och tycker att de i det här fallet både understryker och förhöjer filmens komiska poänger.

Dessutom är det väldigt lätt att tycka om huvudpersonen Ginger som lånat sin röst från Julia Sawalha. Här har vi en höna som är smart, tuff, ärlig och omtänksam.. Hennes enda brist är egentligen att hon driver alla andra lika hårt som sig själv, vilket ibland kan få omgivningen att tappa sugen. Då är det ju tur att hon flankeras av Rocky som fattat det där med #treatyourself.

Trots filmens alla förtjänster vad gäller historia, roller, humor och röstcasting är det en omöjlighet skriva om Chicken Run och inte ta upp musiken av John Powell och Harry Gregson-Williams. Jag har redan utgjutit mig om dess förträfflighet, så varför inte köra lite återbruk? ”’Opening Escape’ sätter stämningen perfekt – djärvt och storstilat med en kraftfull blåssektion. Scoret är liksom filmen en riktigt bra pastich på klassiska krigsfilmer, som The Great Escape. Spänningen som skapas i ’Lift Off’ är påtaglig och andan i ’Building the Crate’ får mig nästan alltid på gott humör, för vem kan egentligen motstå en kazoo-orkester?”

Jag utnämnde en gång Chicken Run till den fjärde bästa filmen från millennieåret 2000 och jag tycker absolut att den utnämningen håller även vid denna senaste omtitt.

2000 års tio bästa filmer

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.