You are currently browsing the tag archive for the ‘John Ajvide Lindqvist’ tag.
Denna lördag hade jag tagit mig ända till hufvudstaden för att se en film som jag faktiskt hade kunnat hugga hemma i lilla Arboga. Men förutom att umgås med trevliga bloggkollegor var det en avslutande fika med ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren själv som lockade. Starstruck lite till mans kunde vi ställa tusen och en frågor till Sara om skrivprocesser, manus, filminspelningar, premiärnerver, eventuella uppföljare och fans. Givetvis både trevligt och intressant! Tack till Fiffi som hade arrangerat det hela och så förstås Sara som snällt tillfredsställde våra nyfikna hjärnor.
***
En av de trailers som visade innan Cirkeln-filmen handlade om den senaste versionen av den klassiska sagan om Askungen. Ni vet, from rags to riches, vilket kändes ovanligt passande med tanke på filmen vi snart skulle se.
Fler författare än Stephen King skriver novellsamlingar. När Filmitch rekommenderade Neil Gaimans två samlingar Fragile Things (2006) samt Smoke and Mirrors (1998) som brittens bästa böcker var det klart att jag blev nyfiken. Smoke and Mirrors innehåller material främst skrivet under 90-talet (men här gömmer sig till och med så tidiga alster som 1984) medan Fragile Things tillhandahåller det tidiga 00-talets produktion. Läs hela inlägget här »
Hanteringen av odöda (2005)
Stockholm ligger utslaget i augustihettan. Inte blir det bättre av att alla stadens invånare drabbas av sprängande huvudvärk. När trycket väl lättar har en annan press uppstått. Nyligen döda människor har återfått någon form av liv och både samhället och enskilda individer kämpar förtvivlat med att hantera närvaron av de ”omlevande” både praktiskt och mentalt.
Jerry och hans dotter Theres flyttar från Norrtälje till Svedmyra. Inte för att Jerry har fått ett nytt jobb eller för att Theres ska börja i en prestigefylld elitskola. Istället närmast flyr Jerry Norrtälje eftersom Theres inte alls är hans dotter utan hans syster. Eller något i den stilen.
Sanningen att säga är flickan en rätt underlig varelse som Jerrys föräldrar, Lennart och Laila, uppfostrat efter att Lennart hittade henne nedgrävd i en platspåse i skogen en dag när han skulle ut och plocka svamp. Men istället hittade han alltså en flicka med en förtrollande sångröst.
alt. titel: Skeppet
Med destination Surinam stävar lastfartyget Per se ut ur Reykjavíks hamn en stormig septemberkväll. Lika miserabelt som vädret är, känner sig alla ombord (även om ingen direkt citerar Baudelaire). Kapten Guðmundur Berndsen har tappat kontakten med hustrun Hrafnhildur efter en dödfödd dotter och hon ägnar nu allt mer tid åt att terapisjunga på begravningar och ständigt gå klädd i svart. Matrosen Sælis familj är hotad till livet tack vare hans spelskulder och han ska nu ta emot ett suspekt smuggelpaket när Per se anländer till Surinam.
Andrestyrmannen Jónas har slagit ihjäl sin fru innan avfärden medan Eldaren mest beter sig lite skumt med pentagramtatueringar samt esoteriska funderingar. Och gangstern Djävel ska egentligen inte ens befinna sig ombord men har tagit den nye jungmannens plats för att kunna fly från sina fiender på Island som är ute efter att ta livet av honom.
En klarinettspelande kille vars första stora kärlek inte visar sig vara riktigt som han trodde. Ett inbrott som tar en oväntad vändning under en allhelgonanatt. En kärlekshistoria som tog sin början där Låt den rätte komma in avslutades. En olycksalig revolver. Ett mobboffers ljuva hämnd à la Stephen Kings Carrie. På pappret i alla fall. Läs hela inlägget här »
För de som alltid undrat är det härmed fastställt: den amerikanska motsvarigheten till stockholmska gråtråkbetongförorter som Blackeberg är Los Alamos. Lite otippat kanske, med tanke på att ortsnamnet snarare ger associationer till skottväxlingar vid middagstid, men ok då.
I Blackeberg och Los Alamos finns Oskar/Owen som är mobbad i skolan och givetvis inte kan prata om det hemma med mamma. Livet är helt enkelt rätt sunkigt innan han träffar Eli/Abby som blir hans första kompis på väldigt länge. En lite skum kompis förvisso som inte verkar gå i skolan, har ett knackigt förhållande med sin pappa och som inte kommer ut på gården innan natten har fallit men Oskar/Owen är inte petig av sig.
Nu för tiden kan man knappt svinga en spetsad träpåle utan att träffa en bok eller film eller TV-serie om vampyrer i högst vardagliga miljöer, gärna amerikanska små- eller storstäder. Tiden när de långtandade enbart utgjordes av grevar i slängkappa med en centraleuropeisk brytning är sedan länge förbi.
Men 2004 var det ännu inte riktigt lika vanligt (även om Buffy redan hade hunnit både komma och gå) och särskilt inte i svenska sammanhang. Därför slog John Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in ned som en smärre bomb när vi fick stifta bekantskap med 80-talsvampyrer i något så oglamoröst som Blackeberg.
That’s what HE said!