You are currently browsing the tag archive for the ‘Joan Cusack’ tag.

Tja, med alla andra superhjälte-origin-stories som poppar upp, varför inte en om en figur som med lite god vilja också skulle kunna ses som en slags superhjälte?

För som Klaus vet att berätta, det har inte alltid varit självklart att julen innebär leksaksklappar från en storväxt karl som kör släde och bryter sig in i folks hem via skorstenen. I begynnelsen fanns nämligen bara den extremt missnöjde brevbäraren Jesper Johanssen som blivit förpassad till den arktiska utposten Smeerensburg. Pappa Johanssen basar för den Kungliga Postakademin och hoppas att jobbet ska kunna pressa in lite vett i den bortskämde slyngeln. När Jesper har frankerat 6.000 brev får han komma hem igen och inte en minut förr!

Men det är inte bara klimatet som är lite frostnupet på Jespers arbetsplats. Smeerensburg råkar vara en stad som är byggd på gamla, goda traditioner som bitterhet och hämndlystnad. Klanerna Krum och Ellingboe har hatat och slagit ihjäl varandra med samma varma hand sedan stenåldern och har inga direkta planer på att sluta upp med det. Därmed finns det heller inga större behov av att skicka brev fram och tillbaka i den lilla byn, invånarna föredrar att kommunicera med betydligt mer handfasta metoder.

Men på lite kringelikrokiga vägar får Jesper ändå med sig ett brev från en pojke till den ensamme Klaus som bor mitt ute i skogen. Pojken är ledsen och Klaus tror att en leksak från hans dignande hyllor skulle kunna muntra upp pysen. Ryktet om ekvationen brev=leksak sprider sig bland barnskockarna i Smeerensburg och Jesper är inte sen att utnyttja sin nyvunna betydelse. Som vilken langare som helst gör han sitt bästa för att underblåsa barnens brevskrivar-beroende. Men det finns de i byn som inte vill släppa ifrån sig den maktposition som kommer från bitterhet och hämndlystnad.

Jag ska inte påstå att jag är den som kastar mig över varje ny julfilm som prånglas ut på marknaden men blotta utseendet på Klaus (plus en del fina omdömen) gjorde mig ändå lite nyfiken. Filmen är animerad i en stil som påminner mig om allt från The Incredibles och Rise of the Guardians till Corpse Bride. Samt alldeles särskilt Despicable Me, varför det inte kommer som någon större överraskning att Klaus är sprungen från samme upphovsman – spanjoren Sergio Pablos.

Lyckligtvis slipper vi dock tokroligt gulliga minions-horder i Klaus. Däremot är jag beredd att erkänna att julfilmer tjänar på att iscensättas i en mer gammaldags miljö även om Smeerensburg inledningsvis knappast kan kallas för mysig eller hemtrevlig. Snarare präglas byn av en direkt spöklik stämning, full som den är av fallfärdiga hus, illavarslande valskelett och ruttnande fisk. (Det är förstås ingen slump att en verklig valfångarbosättning vid namn Smeerenburg etablerades under 1600-talet på Svalbard.)

I det stora hela tycker jag att Klaus belönar min nyfikenhet – den lite gammalmodiga animeringsstilen är tilltalande och historien klarar sig från det värsta sötslisket. Till filmens styrkor hör också en ambitiös röst-casting innehållandes bland andra Jason Schwartzman, Rashida Jones, J. K. Simmons, Joan Cusack och Norm Macdonald. Den är dessutom ganska underhållande när den allt eftersom checkar av ursprungen till klassiska jultomteattribut som dragrenar, flygande slädar och det faktum att jultomten vet precis hur snälla eller stygga barn har varit.

Samtidigt som här givetvis finns allvarsamma budskap om att betydelsen av utbildning (hur ska man annars kunna skriva tomtebrev?), att strunta i sunkiga traditioner (lek är en fantastisk barriärbrytare) samt hur osjälviska gärningar har en tendens att föröka sig naturligt. Och även om man gör gott för att själv få ut något av det, grundläggs i bästa fall en vana av likartade handlingar. Tills dess att man faktiskt kan göra något snällt utan att förvänta sig något tillbaka.

Klaus är absolut en film som jag kan tänka mig att lägga till skattgömman av julunderhållning som är värd att plocka upp igen.

Mittåt, jag glömde ju helt bort att även kollegan Filmitch sett och gillat Klaus.

Woody och Buzz blev ju BFF i första Toy Story, så när Woody blir stulen är Buzz den förste att vilja rädda honom. Han och de andra leksakerna kommer efter en stunds funderande på att Woodys kidnappare måste vara den gigantiska kyckling vid namn Al som gör reklam för Al’s Toy Barn och de ger sig strax iväg på en vandring tvärs över stan.

Samtidigt sitter Woody inte direkt i skiten. Visst vill han hem till Andy men hos den tunnhårige, nördige och (surprise, surprise) överviktiga Al upptäcker han att han var hot shit när det begav sig med en egen TV-show och allt. I Als lägenhet träffar han också sitt gäng: koflickan Jessie, hästen Bullseye och guldgrävaren Stinky Pete (som aldrig lämnat sin försäljningslåda, mint condition!). De andra är upphetsade inför utsikten att bli sålda till ett leksaksmuseum i Tokyo eftersom ingen har lekt med dem på så länge och försöker övertala Woody att han ska följa med dem istället för att ta sig hem till Andy. Men vad händer i så fall med leksakens syfte: att bli lekt med?

Läs hela inlägget här »

Hur kunde jag glömma?! Den här recensionen är härmed dedicerad till Sweden Rock’s sista dag i Sölvesborg. Snabbar man sig kan man fortfarande hinna med Raubtier, Thin Lizzy, Styx och…OZZY!

***

Are you ready to ROCK?! Dewey Finn är så redo han någonsin kan bli men har aldrig tagit sig längre än till halvsunkiga klubbar där han sliter av sig skjortan till tonerna av ”Breaking the Law” och han börjar ärligt talat bli något av ett skämt i stadens bandkretsar. Han är fortfarande inneboende hos sin mesige kompis Ned vars bitchiga flickvän gnäller mest varenda dag om att Ned borde sparka ut Dewey eller åtminstone utkräva all innestående hyra som Dewey aldrig har betalat.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Mystic River
Ebervall & Samuelson, Domardansen
Dean R. Koontz, Nightmare Journey

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg