You are currently browsing the tag archive for the ‘Jennifer Tilly’ tag.

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.

Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.

Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.

En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…

Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?

Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.

Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.

Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!

Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.

Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…

Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.

Mot slutet av 90-talet hade Wes Craven och Kevin Williamson pekat på en potentiell väg ut ur evinnerliga (och, ärligt talat, ganska usla) uppföljare av Halloween-, Elm Street– och Friday-serierna. Alternativt andra, men allt tröttare versioner av de välbekanta slasher-troperna. Lösningen var självmedvetenhet, metanivåer och ett visst mått av humor. Lösningen hette Scream.

Samtidigt fanns det en slasher-serie som ännu inte cashat in på sin huvudsakliga skurk på riktigt samma sätt som sina kollegor, i alla fall inte när det kom till själva titeln. Elm Street hade utnämnt redan sin andra del till ”Freddy’s Revenge” (vilket storymässigt inte var begripligt på någon fläck, men skit samma). Halloween trumpetade triumfatoriskt ut ”The Return of Michael Myers” 1988 men fick i detta se sig slagna med två år av ”Jason Lives” från 1986.

Men efter tre filmer med den olycksbådande, om än något anonyma, titeln ”Child’s Play” var det dags att verkligen lämpa ut dockan Chucky i rampljuset. Jag gissar att det till viss del kan bero på att det hade hunnit gå sju år sedan premiären på Child’s Play 3, vilken inte gick hem hos vare sig kritiker eller publiken. Att snabba på en uppföljare med premiär blott nio månader efter Child’s Play 2 var uppenbarligen inte en lika bra idé som Universal trodde. Dessutom fick Child’s Play 3 dras med ryktet att vara filmen som inspirerade de två tioåriga pojkar som 1993 mördade tvååringen James Bulger, vilket sannolikt blev en starkt bidragande orsak till de där sju gångna åren.

Men nu var det alltså dags för publiken att få veta att Chucky var tillbaka. Och den här gången hade han en partner. Entré för Tiffany Valentine, flickvän till den döde seriemördaren Charles Lee Ray. Medan hon har roat sig med Marilyn Manson-wannabeen Damien (but of course…) har hon samtidigt lyckats snoka rätt på var Chucky-dockan befinner sig och dessutom övertalat en polis att överlämna den till henne. Med hjälp av Voodoo for Dummies återuppväcker hon inte bara Chucky-dockan, utan också sin älskades själ.

Men när hennes gamla flamma inte visar sig vara riktigt så tacksam som hon tycker att han borde vara efter den prestationen bestämmer hon sig för att låta honom fortsätta vara en docka. De är ju trots allt betydligt mer lätthanterliga än en fullvuxen karl. Chucky har dock andra planer…

Det är nästan så att jag skulle vilja utnämna Tiffany till filmens final girl, inte minst för att Jennifer Tilly gör en förhållandevis stark rollprestation. Hon är en klassisk femme fatale, men är inte bara utrustad med ett mordiskt sinnelag utan också en dragning åt det romantiska. Hon tvingas se sig bedragen och förrådd flera gånger om och det är inte utan att jag i slutänden ändå skulle vilja unna henne ett mer hälsosamt förhållande.

Men annars har vi förstås en mer klassisk final girl i Katherine Heigls Jade vilken å andra sidan eventuellt straffar ut sig en smula i det avseendet eftersom hon är så snabb att misstänka pojkvännen Jesse för Chuckys dåd. Och med tanke på att filmen huvudsakliga fokus ligger på henne och Jesse som kontrasterande par gentemot Tiffany och Chucky blir det svårt att prata om en final girl i strikt mening.

Don Mancini hade skrivit manus till de tidigare tre filmerna och det visar sig att han också var riktigt duktig på att imitera Craven och Williamsons stil. Alla mer eller mindre övertydliga skräckfilmsreferenser eller metaskämt är kanske inte lika roliga. Självmedvetenheten hindrar också Bride of Chucky att låta oss ta voodoo-aspekten på allt för blodigt allvar. Det skulle faktiskt vara lite kul om det gick att klura ut hur pass mycket av skåpmat skämtet om …for Dummies-böckerna var anno 1998.

Men på det hela taget är Bride of Chucky fortfarande en ganska underhållande film, vilken dessutom levererar med ett par hyfsade dödsscener. Jag kan till och med acceptera fula CGI-glasskärvor när de resulterar i en så magnifikt blodig vattensängsexplosion. Och det är faktiskt lite roligt att se John Ritter (i en ovanligt otrevlig roll för att vara snällis-John Ritter) förvandlas till en livs levande (but not for long…) Pinhead.

Och med tanke på Chuckys försäkran till sin älskade att han är 100% ”anatomically correct” är det banne mig frågan om inte Bride of Chucky var en hyfsat stor inspirationskälla för Trey Parker och Matt Stone när de gjorde Team America bara ett fåtal år senare?

Dracula 2000alt. titel: Dracula 2001

Ett flygplan fullt med döda kroppar samt ett styck tom silverkista kraschlandar i träsken utanför New Orleans (allt sedan Anne Rice den moderna världens Transsylvanien?). Snart är den unga Mary inte bara förföljd av mardrömmar om en mystisk främling utan också av hallucinationer mitt på blanka förmiddagen.

Läs hela inlägget här »

Vad är en fredagssågning hit eller dit när det redan gått en hel månad utan dem? Istället lägger jag ut den här gamla godingen på förekommen anledning från Movies-Noir.

Publicerad i Västerbottens Kuriren i november 1996

Corky har precis kommit ut ur fängelset och lyckats få ett jobb med att rusta upp en lägenhet i ett hyreshus. I lägenheten bredvid bor Violet och Caesar och en dag behöver Violet hjälp med ett få upp ett örhänge som ramlat ned i diskhon. När örhänget väl är återbördat erkänner Violet att hon är intresserad av Corky men det hela leder inte till någonting eftersom Caesar kommer hem. På kvällen följer dock Violet med Corky hem. Deras förhållande går lite knackigt fram till den dag Violet ber Corky om hjälp att komma bort från Caesar. Han är nämligen med i maffian och Violet vet att han under en dag kommer att ha en stor summa pengar i lägenheten. Corky går med på stöten och allt går som planerat fram till dess att Caesar inte riktigt reagerar på stölden som de hade tänkt sig.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg