You are currently browsing the tag archive for the ‘Jason Lee’ tag.

alt. titel: Drömfångare, L’attrapeur de rêves, Dreamcatcher, l’attrape-rêves

De fyra barndomskamraterna Henry, Jonesy, Beaver och Pete har det ganska gosigt där uppe i jaktstugan. De är väl förberedda för friluftsliv med allt vad det innebär av konserver, fyrhjulsdrivna bilar och rejält med alkohol. Vad de däremot inte är förberedda på är att bli partykraschade av en viss Rick McCarthy som de hittar förvirrad mitt ute i skogen och som tycks vara drabbad någon märklig infektion. Och vad de absolut inte är förberedda på är att McCarthy jagas av den lätt vansinnige militären Abraham Curtis, vilken gjort det till sitt livs mission att utrota alla utomjordiska besökare som råkar vilja sätta ned en fot eller tass eller klo på hans planet.

Det kommer kanske inte som någon större överraskning när King i en intervju för Rolling Stone säger apropås Dreamcatcher: ”I was pretty stoned when I wrote it”. Filmatiseringen är i sin tur en kavalkad av större eller mindre misslyckaden där den ena efter den andra av Kings missbedömningar som författare paraderar förbi i fil eftersom Lawrence Kasdan och William Goldman fick för sig att försöka ge dem liv. Att se Dreamcatcher är som att hjälplöst åse hur ett tankfartyg ligger och rullar i bränningarna samtidigt som det blöder råolja som kladdar ned och förgiftar allt den kommer i kontakt med.

Som sagt, ursprungsmaterialet är verkligen ingen generationsroman eller Stor Litteratur. King verkar ha varit ute efter att göra sin egen version av H.G. Wells The War of the Worlds, kombinerat med gänget som delar övernaturliga krafter från It. Frågan är om Kings akilleshäl är utomjordingar? Betänk verk som detta, The Tommyknockers och Under the Dome (wait for it…). Att han i Dreamcatcher dessutom valde att låta utomjordingarna ta form av de parasitösa ”shit weasels” som äter sig ut genom sitt offers anus torde man kunna krita upp på OxyContin-kontot.

Men filmatiseringen… Åh herregud, filmatiseringen… Det är nästan så man skulle kunna tro att alla inblandade gått på Kings linje och knaprat Oxy som om det inte funnes någon morgondag. På pappret ser det dock minst sagt pålitligt ut. Kasdan är utan tvekan van både som regissör och manusförfattare, medförfattaren William Goldman står bakom klassiker som All the President’s Men. Fotograf John Seale vann en Oscar för The English Patient och på musiksidan har man håvat in James Newton Howard. Rollistan innehåller namn som Morgan Freeman, Thomas Jane, Jason Lee, Damian Lewis och Tom Sizemore.

Utseendet och musiken är kanske det som kommer undan med någon slags värdighet i behåll, även om scoret är ovanligt brötigt och trist för att komma från Newton Howard. Men då måste man också räkna bort den hiskeliga CGI:n som behövts för att realisera dagens slajmiga monster. Men manuset i sig är långt ifrån Oscarsvärdigt. Alla inblandade både agerar stelt och ser avgjort obekväma ut vilket innebär att det uppstår exakt noll dynamik. Det finns ingen som skulle gå på att grabbgänget har känt varandra i tjugo års tid och barnen som ska agera deras yngre jag funkar inte bättre de. Särskilt inte som man har Andy Muchettis senaste It-filmatisering att jämföra med. Olyckligtvis valde King att utrusta många av sina personligheter med särskiljande uttryck och tilltal (typ “laddie buck” eller “fuckaroo”). Ett val som blir än mer olyckligt i sin filmiska form eftersom uttrycken inte låter organiska utan enbart bidrar till den obekväma stelheten och känslan av att alla inblandade läser sina repliker från skyltar bakom kameran (är man hög på Oxy kan man behöva lite hjälp ibland).

Mitt i allt detta har King också petat in en av sina kära kanal-personer (the conduit), alltså någon som likt The Stands Tom Cullen står i kontakt med någon slags högre makt. Kanske inte det smartaste beslutet att låta Douglas ”Duddits” Cavell dessutom ha Downs syndrom eftersom det allt för lätt tippar över i lyteskomik. Det var uppenbarligen inget som vare sig Kasdan eller Goldman (eller för den delen rollbesättaren Ronna Cress) oroade sig för när de låter en tunnhårig Donnie Wahlberg hasa fram i keps med öronlappar och moon boots.

Det kluriga är att Dreamcatcher som film betraktat möjligen skulle ha kunnat rädda sig självt om den bara haft en smula självdistans. Kunnat blinka till publiken och säga ”Jaaaaa, vi vet, shit weasels, men häng med nu så skrattar vi lite åt idiotierna tillsammans”. Men detta är en gravallvarlig produktion med en sammanbiten (och vansinnig, glöm inte vansinnig) Morgan Freeman. Vilken ska samexistera med en Damien Lewis som i alien-infekterat stadium kör med en affekterad ”’Ello Gov’ner”-accent. Ja, ni ser ju själva…

Det man möjligen får ge Dreamcatcher är att den faktiskt är ganska magnifik i sin uselhet. En film som förhållandevis ofta övergår i ett så-dålig-att-den-blir-bra-stadium. En film att se tillsammans med ett kompisgäng som förhoppningsvis har bättre kemi än filmens dito.

Förlaga: Dreamcatcher (2001)
Cameo: –

I många musikvideos står den manliga artisten och ser lagom ointresserad eller farlig ut (lite beroende på musikgenre) medan ett större antal råsnygga tjejer runt omkring alla lyckas med konststycket att göra tydligt att de inget hellre vill än bli påsatta av denna adonis i människohamn. Man får helt enkelt en känsla av att det i grunden är lite töntiga, bortglömda killar som här äntligen har fått chansen att realisera sina våta tonårsdrömmar. I Almost Famous har regissören och manusförfattaren Cameron Crowe snarare tagit chansen att återuppleva sin redan levda våta tonårsdröm som journalist för Rolling Stone.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg