You are currently browsing the tag archive for the ‘James Remar’ tag.

En övning i att demontera en DVD-baksidestext:
”Storstjärnan [WTF?!] Caspar Van Dien är tillbaka i ’500 MPH Storm’ – en actionspäckad [långt ifrån] katastrofthriller [korrekt begrepp om man med det menar att filmen är en katastrof till thriller] om ett energiexperiment som går fel och skapar en storm med kraft att förinta kontinenter [beror på vad man lägger in i begreppet ’förinta’]”.

Framsidan visar dessutom vilda vågor som sköljer över vad som torde vara både St. Paul, Parthenon och en massa skyskrapor. Inget av detta får vi se i filmvraket som är 500 MPH Storm.

Men för all del, jag får väl skylla mig själv som trycker in en Asylum-produkt i spelaren. Ett bolag som ju brukar vara snabba att utnyttja popularitetssurret från mer kända och påkostade produkter. Men här känns det som om de är nästan 20 år för sent ute om vi ska ta oss hela vägen tillbaka till Twister. Roland Emmerichs 2012 hade också, titeln till trots, fyra år på nacken vid pass 2013 och The Day After Tomorrow kom ju ytterligare fem år tidigare.

Alternativt var de två år för tidiga och slirade dessutom i så fall rejält på vilken naturkatastrof som ska vara i blickfånget. Jordbävningsfilmen San Andreas kom nämligen först 2015 och 500 MPH Storm handlar, som titeln antyder, om stormar. Eller som Caspar Van Diens huvudperson, vetenskapsmannen (här gissar jag bara, hans funktion är högst svårbedömd) Nathan Sims, ödesmättat säger: ”It’s called…a hypercane”.

Sims har någon slags koppling till den experimentella Apollostationen som ska utvinna obegränsade mängder energi ur ”naturens krafter” (oklart vilka och manuset bryr sig inte överhövan om det). Men omedelbart som någon slags kraftstråle slås på skapas enorma och oberäkneliga molnbanker vilka spyr ur sig tornadovirvlar, blixtar, hagel och drivis. Den ende som förstår vad som hänt och hur det hela kan åtgärdas är förstås Sims, vilken samtidigt måste måna om sin fru och son som oupphörligen befinner sig i stormens väg.

Caspar Van Diens ”skådespeleri” i 500 MPH Storm består av tre delar: bita ihop sina fyrkantiga käkar, galningsstirra rakt in i kameran samt nu och då vråla saker som ”Go,go, go!”. Varken regissör eller manusförfattare hade producerat en fullängds-spelfilm innan detta haveri, vilket känns helt rimligt. Vad som känns fullkomligt orimligt är att de allihop tycks ha fått fortsätta jobba inom branschen, där regissören Daniel Lusko till och med gjorde en film med James Remar året efter.

Ungefär en kvart in i filmen är jag redan fundamentalt uttråkad och inget av det som händer under dess dryga 80 minutrar får mig att sträcka på ryggen. Manuset är varken dumt eller obegripligt på ett sätt som kanske hade gjort det hela lite mer underhållande, bara trist när ”berättelsen” klipper fram och åter mellan de som befinner sig på Apollostationen och Sims försök att kontakta dem för att förmedla det han vet. De datoranimerade ”effekterna” av så väl kraftstrålar som luftballonger och diverse fordon är så sjukt fula att jag önskar att det funnes något slags kännbart straffsystem för folk som trycker in sådana vidrigheter i sina filmer. Exakt samma textsekvens synes rulla på alla datorskärmar, oavsett om de står i en skogsvaktarstuga eller på Apollostationen.

Jag tvekar inte att kalla 500 MPH Storm en skymf mot allt vad film”skapande” och publikrelationer heter.

Clan of the Cave BearJag törs tippa att de flesta av mina generationskamrater har någon slags relation till Grottbjörnens folk, boken om hur cro-magnon-flickan Ayla växte upp hos en grupp neanderthalare. Jean M. Auel var kvinnan som, tack vare idén att förlägga sina romaner till den senaste istiden, lyckades smyga in kittlande sexskildringar på bibliotekshyllorna.

Läs hela inlägget här »

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Läs hela inlägget här »

Tungt pumpande musik och hydrualikljud. Glada ungdomar på flaket till en pick up. Är de på väg till Makeout Point eller möjligen det gamla vattentornet för lite hederligt hångel med alla kläderna på? Om denna film hade femtio år på nacken och tog plats i en liten håla i Indiana istället för Miami skulle svaret kanske ha varit ja. Nu fortsätter gänget istället att med militärisk precision stänga av gator för ett litet hederligt street race. Tyvärr saknas en fjärde förare. What to do, what to do? Entré: Brian O’Conner från första filmen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg