You are currently browsing the tag archive for the ‘James Franco’ tag.

The Dead GirlDöda personer kan påverka andras liv minst lika mycket som de levande, om inte mer. I The Dead Girl låter regissör och manusförfattare Karen Moncrieff publiken träffa fyra olika personer som alla i olika utsträckning får sina liv omkullkastade av en död flicka.

The Dead Girl är upplagd som en episodfilm med olika kapitelrubriker. ”The Stranger” är den hunsade dottern Arden vars upptäckt av ett lik får henne att göra saker hon tidigare aldrig vågat på grund av sin dominanta mamma. ”The Sister” är patologassistenten Leah som lever i ständig skugga av sin försvunna syster. Kan kroppen som ligger på obduktionsbordet kanske äntligen utgöra ett svar på vad som hände Jenny? ”The Wife” är Ruth, maka till Carl, och hjärtinnerligt trött på hans avståndstagande och nattliga bilutflykter på egen hand. Vad pysslar han egentligen med som är mer intressant än att spendera lite tid med sin fru?

”The Mother” är Melora som tvingas inse att dottern som rymde när hon var 16 år aldrig kommer att komma tillbaka. Men hon gör ändå ett försök att återknyta kontakten med Krista genom att träffa hennes rumskamrat Rosetta. Och så till sist ”The Dead Girl”, Krista. Henne får vi helt enkelt följa under några av de sista timmarna i hennes liv.

Ibland placeras The Dead Girl i thriller-genren men det ger helt fel uppfattning om vad detta är för film. Till största delen är episodberättelsen ett rent drama, om än med frågor som undan för undan får sina svar. Jag gillade det här upplägget och jag tycker också att det är snyggt hur Moncrieff knyter ihop sina olika berättelser genom de ständigt närvarande lapparna som undrar om någon sett den försvunna Jenny som sitter uppsatta på otaliga telefonkiosker.

The Dead Girl är också fullspäckad med bra prestationer från stabila skådisar där vissa av dem fått betydligt fler spotlights på sig sedan filmen hade premiär. Till dem hör kanske främst Rose Byrne, James Franco och Josh Brolin. Bland de redan etablerade återfinner vi Mary Steenburgen, Toni Collette, Piper Laurie samt Marcia Gay Harden. Och så the dead girl herself förstås, Brittany Murphy. Om inte annat påminner filmen med emfas om hur bra hon var på att spela trasig white trash med svarta ringar under ögonen (lika delar slitenhet och utsmetat smink), ryckiga rörelser med handen som håller en cigg och sprucken stämma.

Jag tänkte inte på det när jag såg filmen, men inser nu att alla huvudpersonerna är kvinnor och att det runt dem också rör sig främst kvinnor. Kanske inget som gör filmen i sig bättre men ändå ett grepp som känns intressant. Möjligen är det det, tillsammans med själva historien förstås, som gör att The Dead Girl också är en ganska känslomässig film. Ibland på gränsen till för känslosam men på det hela taget håller den sig inom det rimligas gräns.

Själv tyckte jag mest om episod två och tre där syster-delen sätter fokus på hur nedbrytande hopp kan vara medan frun introducerade mig till skådespelerskan Mary Beth Hurt som gjorde en fin tolkning av en komplex roll.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

alt. titel: Apornas planet: (r)Evolution

Rise of the Planet of the ApesCaesar måste hålla huvudet kallt om han ska kunna fly från det helveteshål han har hamnat i. Stämningen ute på gården är mördande och han har rent fysiskt inte en chans mot ledaren Rocket som inte tvekar att visa vem som bestämmer. Caesar, som inte alls är van vid så hårda tag, måste tuffa till sig rejält om han ska överleva. Det första steget är att skaffa sig en allierad som kan klå upp Rocket riktigt rejält. Den enda fördel Caesar har är sin hjärna.

Läs hela inlägget här »

Här går det undan! Redan dags för nummer två i raden av filmspanarträffar i cyberrymden efter succén Guilty pleasure. Vilket dessutom, tillsammans med lördagens The Firm, får utgöra ett möjligen tacksamt emottaget avbrott i min ALIM-dragning. Imorgon är vi dock på banan igen med musikåren 93-94. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Pojken på våning 54
David Baldacci, The Innocent
Schibbye & Persson, 438 dagar

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg