You are currently browsing the tag archive for the ‘Irene Dailey’ tag.

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Jag tror att de flesta känner till vad som ”egentligen” hände: en far dödar sin familj 1974. Ett år senare flyttar familjen Lutz in för att efter en knapp månad i huset fly hals över huvud på grund av en mängd olika och otrevliga paranormala upplevelser. 1977 kom en bok som beskrev händelserna, baserade på bandade berättelser från Lutz-familjen. Innan dess tycks huset ha blivit undersökt av två medier vid namn Bernard Burton och Frederick Mars samt demonologerna Ed och Lorraine Warren, åtföljda av ett TV-team. Någonstans på vägen verkar en vampirolog också ha varit inblandad.

Efter denna första film från 1979 har det följt inte mindre än sjutton (17!) uppföljare (med ett medelvärde från IMDb på 3,6, vilket måste ses som en bedrift i sig) och huset på 112 Ocean Avenue samt huset som användes i inspelningen har blivit så populära att man ändrat adresserna för att göra dem svårare att hitta. När huset på 112 Ocean Avenue skulle säljas 2010 dök hundratals människor upp bara för att få en chans till en liten sneak peak på de blodbestänkta väggarna.

Såvitt jag kan läsa mig till följer filmen boken och de händelser som den beskriver hyfsat troget. Inledningen är smart så till vida att den nyhetslika texten som upplyser tittaren om de första morden länder det hela en verklighetstrogen air utan att filmen behöver skriva ut att den påstår sig vara en BOATS.

Märkligheterna i huset drabbar våra olika rollfigurer på olika sätt. Margot Kidder spelar Kathy Lutz och för hennes del dröjer det ett bra tag innan hon börjar känna sig lite illa till mods. Och då handlar det mest om att maken George, spelad av James Brolin, beter sig minst sagt underligt. Från att ha varit den perfekta plastpappan till hennes tre barn blir han allt mer sur och tvär och tycks utveckla en innerligare relation till sin vedhuggaryxa än till henne. Rod Steigers fader Delaney som kommer för att välsigna huset och Kathys nunnesläkting (Irene Dailey) drabbas å sin sida av någon slags religiös vinterkräksjuka och de stannar inte länge.

Till min förvåning upptäcker jag att regissören Stuart Rosenberg också stod bakom Voyage of the Damned, för den filmen tyckte jag var både seg och tråkig. Man skulle för all del kunna hävda att The Amityville Horror säkerligen hade kunnat tajtas upp från de nuvarande 118 minutrarna (det interna tjafset mellan prästerna var kanske inte superspännande och vilken roll spelade egentligen polisen som till slut verkar övervaka huset dygnet runt?) men generellt gillar jag den lite långsammare takten The Amityville Horror samt uppbyggnaden tills dess att skiten träffar fläkten och George Lutz tar sig ett dopp i den svarta demonsörjan.

Bildmässigt känns det också som mycket prickar rätt, till exempel de extrema närbilderna på röda flugögon samt hoppa till-effekterna av inklippta mordscener från familj numero uno. Det fanns ett återkommande tema med blodiga händer, fingrar eller tassar som jag tyckte var effektivt.

Berättelsen dubblerar dessutom som ren relationsnojja på ett rätt lyckat sätt. Det är hela tiden tveksamt om familjen Lutz egentligen har råd med huset och var det verkligen den här typen av åtaganden George hade tänkt sig när han började dejta den heta Kathy? Det är inte särskilt svårt att se hur The Amityville Horror utan demonisk påverkan skulle kunna vara ett drama om ett sönderfallande förhållande där maken blir allt mer stressad och inbunden till dess att han inte ens kan fullgöra sina äktenskapliga plikter. Det är hennes förbannade ungar som för liv, hennes religiösa fjanterier som får henne att stressa över att hon aldrig får kontakt med prällen och hennes asjobbiga släktingar som förpestar deras liv och leder till att han måste betala catering med pengar som han inte kan avvara. Allt han vill är ju att få bli lite varm och mysa vid brasan, är det för mycket begärt?!

The Amityville Horror bjöd på det hela taget på en rätt trevlig stund med både spänning och ett visst obehag. Däremot är det tveksamt hur många av uppföljarna jag känner mig sugen på att hugga. I nuläget nöjer jag mig så bra med den eminenta podd-genomgången från Vacancy-killarna.

Demonstatus:
The Amityville Horror håller det relativt öppet exakt vad som hemsöker huset med den karakteristiskt ansiktslika fasaden, men visst kan det finnas en demon med i leken. Den myckna förekomsten av flugor under en årstid när det inte borde finnas några sådana antyder det. Detsamma gäller den starka kopplingen till hur just kristna präster och nunnor reagerar på huset. Är det en demon snackar vi dock the full monty — besatthet (stötvis åtminstone), tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse.

 

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg