You are currently browsing the tag archive for the ‘Ingemar Bergman’ tag.

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Annonser

Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!

***

EfterskalvRunt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.

Läs hela inlägget här »

Moulin RougeUnderkjolar! Bensprattel! Ryschiga underbyxor! Tjutande cancandansöser!

Allt detta fångas på Moulin Rouge, cabareten dit societeten går för att slumma lite, av huskonstnären Henri Toulouse-Lautrec. Närmast fastgjuten vid sitt stammisbord knycker han i sig konjak med samma fart som en Lapidus-stekare drar i sig kokainlinor, samtidigt som han skämtar med artisterna. Här är det ingen som kommenterar hans diminutiva längd och konjaksruset får honom själv att nästan glömma sitt handikapp.

Läs hela inlägget här »

Det skulle knappast krävas någon utbildad psykolog för att inse att det stundande mötet mellan Eva och hennes mamma är något som kommer att kräva en kraftansträngning från prästhustrun. Det nervöst flickaktiga pladdret innan hon läser upp inbjudningsbrevet för att få sin makes godkännande på det. Det faktum att hon fått vetskap om att moderns livskamrat gått bort från en gemensam bekant, inte från lilla mamma själv. Det aningens för översvallande välkomnandet när mammas Merca till slut rullat in på gårdsplanen.

Läs hela inlägget här »

Kan man någonsin lita på känslorna hos en duktig aktör? Hur ska man kunna veta att det som utspelas i personens ansikte och beteende är äkta? Och hur ska man kunna känna sig säker på att denna person inte i sin tur studerar sina medmänniskor som infusorier under lupp för att hitta uttryck och känslor som förr eller senare kan visa sig användbara på scen? Är det helt enkelt inte så att skådespelare ständigt bär mer eller mindre uppenbara masker, ständigt spelar en roll, ständigt är en persona istället för en person?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg