You are currently browsing the tag archive for the ‘Immigration’ tag.
Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.
Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.
Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.
Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.
Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.
Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?
Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.
Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med 
Som vanligt vet man aldrig vad man får när det drar ihop sig till Filmspanarnas årliga filmfestivaldag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig när The Farewell öppnar upp med ett telefonsamtal mellan en äldre kinesisk kvinna och en yngre dito som av allt att döma är hennes barnbarn. Snart står det dock klart att den äldre kvinnan befinner sig på ett sjukhus, vilket hon inte låtsas om inför sin sondotter, medan den yngre, kallad Billie, rör sig på vimlande New York-gator. Billies familj flyttade till USA när hon bara var sex år men hon upprätthåller av allt att döma en kärleksfull relation med sin farmor, Nai Nai, över telefon.
alt. titel: Charmören, The Charmer
Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.
I början av 1900-talet publicerade Jack London boken The People of the Abyss där han beskrev den hjärtskärande och bedövande fattigdomen i Londons slumkvarter. Men tvärs över Atlanten var förhållandena inte särskilt mycket bättre. Bara ett par år senare kom författaren Upton Sinclair med den avslöjande romanen The Jungle, vilken utspelar sig i Chicagos köttdistrikt.
alt. titel: Mandarinodlaren, Tangerines
Beteendevetare pratar ibland om inre och yttre motivation. Inre motivation är sådant man kan åstadkomma på egen hand, ”suget” att forsränna eller se en simpel blockbuster på IMAX eller vad det nu kan handla om. Yttre motivation är kanske egentligen inte så mycket motivation som mer eller mindre tvång, man gör något för att man måste eller åtminstone upplever att man måste.
Vid titten på en mer nutida vampyrfilm (wait and see…) blev jag påmind om att den gamle skräckräven George A. Romero inte bara har zombiefilmer på meritförteckningen. Året innan Dawn of the Dead kom Martin, en vampyrfilm som blivit något av en kultklassiker.
alt. titel: Vi kom över havet
De kom till ett nytt land, kämpade med språk och kultur, födde barn och försökte inordna sig. Och så en dag var de bara borta.
Pearl Harbor blev säkerligen en chockartad upplevelse för många av de japanska amerikaner som trott sig ha fått ett nytt hemland. Det sattes upp interneringsläger och medan de kanske inte kunde jämställas med de nazistiska koncentrationslägren på den europeiska kontinenten är de en mörk fläck på USA:s historia.
Julie Otsuka är född av första- och andragenerationens japanska invandrare och fördjupade sig i en familjs upplevelse av post-Pearl Harbor-perioden i boken When the Emperor Was Divine. Läs hela inlägget här »
alt. titel: Örfilen
Här röstar jag i all oskyldighet för en bokcirkelbok som jag tror ska kunna ge upphov till intressanta moraliska diskussioner och vad får vi? En slags australiensisk burgen medelklass-motsvarighet till The Wolf of Wall Street.
Ok, det kanske är att ta i lite, våra huvudpersoner kombinerar inte direkt plaströr, kokain och runda prostituerade bakdelar. Men efter själva upptakten på den ödesdigra BBQ-festen hemma hos Hector och Aisha ägnar bokens alla protagonister en försvarlig del av sin tid åt att antingen tänka på droger och sex eller att trycka i sig droger och ha sex.
Ah, vad fan, vi kan väl fortsätta på den inslagna vägen som påbörjades i söndags. Påskekrim är ett norskt fenomen som på senare år också börjat leta sig hit till Sverige. Såvitt jag kan förstå handlar det helt enkelt om att man läser deckare när det är ledigt. Så vad säger ni, veckan ut kör vi ren bokblogg?
***
Dramatikern och författaren Viggo Sjöström blir kontaktad av den nyutnämnda integrationsministern Katrin Brask för att ta reda på vad som hänt med dokumentärfilmaren Ji Young. Konstigt kan man tycka, men Viggo är en lite eljest kulturarbetare i det att han från början är utbildad polis. Katrin hoppas att detta, kombinerat med Viggos vänskap med Ji, ska vara det som fäller avgörandet.
That’s what HE said!