alt. titel: Sanjuro
Akira Kurosawa blev uppenbarligen förtjust i sin svärdsviftande och namnlöse ronin från Yojimbo, för ett år senare lät han publiken återse honom i ett mer lättsamt sammanhang.
Nio klansamurajer diskuterar sin oro över möjlig korruption inom klanen och beklagar att deras skattmästare inte verkar vara särskilt intresserad av att ta itu med saken. Då är det annorlunda med den handlingskraftige intendenten, vilken tacksamt tog emot deras ansökan om att utreda den förmodade brottsligheten.
Som både den svenska titeln antyder och många säkert är medvetna om, betyder ordet yôjinbô eller yojimbo ”livvakt”. I det här fallet måste man väl konstatera att Toshirô Mifones (vem annars?!) namnlöse och korthuggne (heh…) ronin inte gör ett särskilt bra livvaktsjobb eftersom han i slutänden lämnar en remarkabelt livlös (men fridfull, det måste erkännas) stad.
Bröllop ska ju vara lyckliga tilldragelser, men det mellan Yoshiko Iwabuchi och Kôichi Nishi utvecklar sig till att bli en smula spänt. Polisen håller på att utreda företaget där brudens far är vice VD och vars sekreterare brudgummen är. Bröllopsgäster blir diskret förda åt sidan och i bakgrunden väntar journalisterna likt en flock glupande ulvar.
Två luggslitna varelser hasar sig genom ett dammigt och ödsligt landskap. Bönderna Tahei och Matashichi har varit soldater hos den förlorande Akizuki-klanen och vet nu inte riktigt vart de är på väg; något hem finns egentligen inte längre, sedan de sålde allt de hade för att kunna köpa vapen. Men självklart kan inte två ensamma före detta soldater undkomma hela arméer som nagelfar trakterna, Tahei och Matashichi blir snart infångade och satta på att gräva efter det guld som erövrarna är säkra på att förlorarna måste ha lämnat efter sig. Bönderna förstår också att erövrarna letar efter den besegrade prinsessan Yuki som lyckats undfly.
Washizu och Miki, såta vänner och generaler under länsherren Tzuzuki, är på väg till sin herres slott efter att framgångsrikt ha slagit ned en fientlig revolt. Men i den labyrintiska Spindelvävsskogen rider de vilse och stöter på en vitklädd ande. Anden förutspår att de bägge ska bli befordrade och att Washizu en dag ska bli herre över Spindelvävsslottet.
Med tanke på att Japan faktiskt är det enda land som fått utstå en fientlig attack med kärnvapen (vad jag vet i alla fall) skulle man kanske tycka att en fullt rimlig reaktion skulle vara en viss rädsla. Även om man själv inte är en så kallad ”hibakusha” (ung. explosionspåverkade) kanske man inte bara skakar av sig upplevelsen och går vidare. Det begär nog inte heller herr Nakajimas barn. Vad de vänder sig emot är att deras far, tack vare sin förmögenhet, försöker göra något åt saken.
Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?
Det är inte lätt att vara offentliganställd i ett samhälle som tycks njuta av att skapa byråkratiska rutiner för allt. Till slut sitter man bara av tiden, i realiteten alltså slösar med skattebetalarnas pengar. Man måste dö en smula för att överleva och, inte minst, bli en fullvärdig medlem av det anrika sällskapet för ”putting things on top of other things”.
Om Kurosawas mästerverk 
Tre män tar sin tillflykt undan hällregnet i den fallfärdiga Rashômon-porten, vilken när den byggdes på 700-talet markerade vägen som löpte mellan Kyoto och Nara. Nu är det dock länge sedan den markerade något mer än det sönderfallande japanska imperiet och det sägs att till och med demonerna själva flytt sin hemvist eftersom de aldrig kan matcha mänsklighetens ondska.
Rörliga bilder och tryckta ord 