X3: Odysseus (2018-2019)

Prequels är ju inget ovanligt nu för tiden, så varför inte hitta på lite försnack till en historia som förvisso har några år på nacken. Odysseus, kung över ön Ithaka, är en ganska viktig spelare i Homeros berättelse om det trojanska kriget, Illiaden, och självaste huvudpersonen i uppföljaren Odysséen.

Men inte särskilt mycket är känt om Odysseus äventyr innan kriget drog igång, mer än att han var prins-son till kung Laertes och drottning Antikleia. Därmed står fältet öppet för nyzeeländska författarduon David Hair och Cath Mayo att hitta på alla dessa äventyr. Bägge tycks tidigare främst ha riktat sig till en något yngre publik och Mayo publicerade redan 2013 en ungdomsbok som handlade om de tonåriga Odysseus och Menelaos som levde rövare i Tyndreos Sparta.

Men den så kallade Olympus-trilogin är ämnad för vuxna och innehåller därmed generösa mängder sex, men framförallt våld. Huvuden flyger som limpskivor och folk blir piggsvinstaggiga av genomborrande pilar. Första boken, Athena’s Champion, tar sin början när Odysseus är 18 år och ska få sin härkomst bekräftad av sin mormor Pythian för att kunna ta över sin faders mantel när det är så dags. Det går sådär, minst sagt, och här har författarna plockat upp en icke-homerisk legend som menar att Odysseus istället skulle vara son till den klurige kungen av Korinth, Sisyfos. Detta avslöjade från Pythian leder honom in på en väg som gudabenådad och särskilt utvald av Athena.

Den sista, Sacred Bride, avslutar lagom vid upplösningen av den tävling som hölls om den sköna Helenas hand. Ni vet, den som vanns av Menelaos och som också ledde till att alla de andra tävlingsdeltagarna svor att komma till det ömma parets hjälp närhelst de kunde behöva den.

Jag är sedan barnsben förtjust i den grekiska mytologin och det är ganska kul att se den dramatiserad och uppförd inom en fantasyram. Det allra mesta känns välbekant, men det var tillräckligt länge sedan jag var riktigt inläst för att det ändå ska kännas lite nytt och fräscht. Jag skulle kunna tänka mig att trilogin däremot framstår som simplistisk eller direkt ”historie”förfalskande om man är lite mer uppdaterad i sin läsning av myterna.

Är man sugen på den enklare sortens vuxenfantasy, med en bred bas i grekisk historia och mytologi, är Hair och Mayos trilogi inget dumt val. Lättviktig underhållning i sin bästa form.

Athena’s Champion (2018)

Oracle’s War (2019)

Sacred Bride (2019)

O Brother, Where Art Thou? (2000)

alt. titel: ¿Dónde estás, hermano?, O’ Brother, O Brother, Where Art Thou? – Eine Mississippi-Odyssee, Fratello, dove sei?, Oh, Brother!

Alla drömmer vi väl om en tillvaro vid the Big Rock Candy Mountain där hönorna lägger löskokta ägg och alla vakthundar har gummitänder (eller någon personlig version därav)? För Ulysses Everett McGill representeras den tillvaron av det där värdetransportrånbytet på 1,2 miljoner dollar som han grävde ned innan han åkte in i fängelse. Nu ska man dock dämma upp området, vilket innebär att Everett måste rymma och hämta kosingen innan hela härligheten kommer att befinna sig på sjöbottnen.

Die Leiden des jungen Werthers (1774)

alt.titel: Den unge Werthers lidanden, The Sorrows of Young Werther

Den unge Werther lider alla helvetets kval. Men samma person som skickat honom dit såg tidigare till att han befann sig i himlen, för hon var nämligen en ängel. Den ljuva Charlotte, så perfekt att det inte ens gick att uttrycka hur perfekt hon var för den klockarekattsförälskade ynglingen. Omedelbart när de träffades insåg Werther att hon var hans själsfrände, de drogs till samma dikter, tyckte likadant i alla viktiga avseenden och hon dansade dessutom som en gudinna.

Men Werthers förälskelse är dödsdömd av det enkla skälet att Charlotte redan är förlovad med den rekorderlige Albert som Werther, om än motvilligt, måste erkänna är en rätt trevlig kille.

Der Himmel über Berlin (1987)

alt. titel: Wings of Desire, Himmel över Berlin

Som en liten hyllning till den nyss avlidne Peter Falk och en påminnelse om att han faktiskt hade fler bidrag till den globala kultursfären än Columbo.

***

I Berlin (och i alla andra städer på jorden får man väl anta) finns det änglar som har förmågan att uppfatta människors tankar. De enda som kan känna deras närvaro är barn och Himmel över Berlin både öppnas och åtföljs konstant av ett långt poem (av Peter Handke) om hur barn uppfattar världen mer omedelbart och ”rent” än vuxna. Egentligen verkar inte dessa långrocksklädda och målarpenselhästsvansförsedda entiteter ha någon direkt uppgift, men de tycks dras till människor i nöd eller handlingar och tankar som ”vittnar om mänsklighetens andlighet”. Om människans andlighet bäst uttrycks av att man låter sig bli blöt av regnet fastän man inte behöver kan dock diskuteras.