The Lovely Bones (2009)

alt. titel: Flickan från ovan, Her fra min himmel, In meinem Himmel, Alle mine kjære, La nostalgie de l’ange

Med tanke på att jag ibland kan bli lätt fixerad vid att täppa igen gluggar av alla de slag är det lite märkligt att det tog mig så pass lång tid att hugga denna Peter Jackson-film. The Lovely Bones nämligen den enda av regissörens filmer som jag inte sett. Plus att jag mellan åren 1992 (Braindead) och 2003 (Return of the King) inte gett karl lägre betyg än 3,5/5 samt delat ut tre 5/5 (till Heavenly Creatures, Forgotten Silver och Fellowship…). I den bemärkelsen bör jag alltså hävda att Jackson är en favoritregissör.

Fortsätt läsa ”The Lovely Bones (2009)”

ALIMo: 1994-1995

1994
Jag börjar skriva filmrecensioner för Västerbottens Kuriren i mars 1994 och jackar därmed upp antalet filmer per vecka med minst en. Joy Luck Club är den första filmen jag får skriva om och den får därför vara med här trots att den har 1993 som produktionsår. Jag minns den rätt bra även om jag inte sett om den sedan dess, en av alla dessa episod-följa-flera-personer-över-långa-tidslinjer-chick-flick-filmer i stil med How To Make An American Quilt eller Divine Secrets of the Ya-Ya Sisterhood. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1994-1995”

Peter Jackson: En filmkarriär (1987-1996)

Ja, nu var ju inte meningen att jag skulle försöka sammanfatta allt Jackson har gjort fram till dags dato utan bara summera intrycket av hans första sex långfilmer. Själv tycker jag nog att man utifrån den portfolion aldrig någonsin hade kunnat förvänta sig något så magnifikt som LOTR nu ändå blev. Alla filmerna är underhållande (med ett litet undantag för Meet the Feebles) och varierar från charmiga (Bad Taste) till fantastiskt bra (Heavenly Creatures) men som sagt, den prestation som presenterades med start fem år efter The Frighteners ligger bortom och utöver.

Fortsätt läsa ”Peter Jackson: En filmkarriär (1987-1996)”

The Frighteners (1996)

Den lilla staden Fairwater har under de senaste åren drabbats av en överraskande mängd oförklarliga dödsfall, med tanke på stadens storlek (även om den är utrustad med ett museum av storstadsstorlek och -kvalitet). För FBI-agenten Milton Dammers är saken helt klar: den skyldige är Frank Barrington, en före detta arkitekt men som Dammers är övertygad om besitter färdigheter som inte inbegriper ritningar och modellbyggande. Nu gäller det bara att få den tjockskalliga sheriffen Walt Perry att förstå att en av stadens egna invånare mycket väl kan vara landets mest fruktade ESP-seriemördare.

Fortsätt läsa ”The Frighteners (1996)”