alt. titel: Svindlande höjder
Som vanligt är det fascinerande att se hur mycket en tidigare och välkänd adaption kan påverka efterföljarna. I denna version från 1970 blir det tydligt att den velat förhålla sig till både den litterära förlagan och filmen från 1939 genom att “låna” ett par minnesvärda scener.
Mr Lockwood, ovan vid Yorkshires bittra snöstormar, skulle kanske ha förgåtts om han inte vågat banka på porten till det dystra herresätet Wuthering Heights. Nu gör han det, inte minst eftersom han vet att hans hyresvärd, Mr Heathcliff bor där. Men den lilla människogruppen stirrar på Lockwood som om han vore en byracka som vågat smyga sig in och Mr Heathcliff är knappast ett under av gästfrihet.
Först ut i Brontë-bonanzans litterära del kör vi på Emilys bidrag.
***
Samma år som Charlotte publicerade sin Jane Eyre klämde systern Emily ur sig Wuthering Heights och vilken skillnad mellan systrar!
Jag tog mig an Wuthering Heights direkt efter den lite halvsega Shirley (jag var inte så kronologidisciplinerad när jag läste, Shirley är på ingång. Se epitetet som en teaser) och det var som dricka en lakrits-chili-öl efter att ha hinkat lättöl. Till saken hör säkert också att jag lyssnade på en föredömlig inläsning och inte behövde irritera mig på oinspirerade röster eller obegripliga accenter.
Det är synd om vampyrerna… Eller åtminstone en vampyr – New Orleans-killen Louis. Han får en möjlighet att berätta sin historia för en ung och ivrig intervjuare en natt i mitten av 70-talet. Hur han fick sin ”mörka gåva” (eller förbannelse om man så vill. Louis vill…) av vampyren Lestat som främst var intresserad av att kunna parasitera på Louis i ett mer ekonomiskt avseende.
Rörliga bilder och tryckta ord 