You are currently browsing the tag archive for the ‘Hästkapplöpning’ tag.

Utforskandet av svensk fantastik fortsätter och den här gången hade turen kommit till Oskar Källners Stormvinge. Som gammal ridtjej har jag läst min beskärda del av hästböcker. Det var därmed ganska roligt att (åter)upptäcka det klassiska hästboksupplägget 1A: liten flicka tämjer stor och arg vildhingst. Alltså det som hästboksförfattaren Lisbeth Pahnke redan 1966 lät sina hästälskande ungdomar sitta och hånskratta åt.

Medan Minnas föräldrar arbetar långt borta i världsrymden bor hon med sin farmor, farbror, faster och kusiner på en ranch belägen på planeten Carora. En miljö som inte minst utmärker sig i det faktum att en stor del av dess fauna är utrustad med flygförmåga. Bland annat hästar, ett faktum som är både bra och dåligt för Minnas del. Bra eftersom hon älskar att flyga, gärna långt bortanför ranchens gränser. Dåligt eftersom hon, till skillnad från sina äldre kusiner, inte har en egen häst utan måste hålla tillgodo med gamla stadiga Lera.

En dag flyger Minna långt in i bergen med Lera och ser en vildhäst attackeras av ett gäng flygande pumor. Lera skräms iväg av pumorna och Minna står nu med en skadad och arg vildhingst, utan stora möjligheter att ta sig tillbaka till civilisationen. Men under ett par strapatsrika dagar formar hon och hästen starka band när de hjälper varandra att överleva.

Väl tillbaka på ranchen vill den hårdhänte drängen Terry ta hand om Stormvinge (som Minna döpt hästen till) för egen del men Minnas farbror ger henne chansen att tämja vilddjuret. Det visar sig (som sagt, föga förvånande för oss som läst mer än en hästbok i våra dagar) att Stormvinge är en alldeles formidabel kappflygare. Ska Minna våga ställa upp med honom i Det Stora Loppet?

Visst ståtar Stormvinges omslag med en flicka och en flygande häst men jag måste erkänna att jag faktiskt inte hade förväntat mig en helt vanlig hästbok, vilken enbart skiljer sig från mängden av andra hästböcker i det att den utspelar sig på en annan planet där det finns en del märkliga kritter och det varit ett hemskt krig någon gång i en nära historia.

I det perspektivet skulle Stormvinge säkert kunna tjäna som en bra brygga mellan både häst- och fantastikläsare som är ute efter något lite annorlunda. Minna själv är sympatisk huvudperson. Jag skulle nästan kunna dra till med ”starkt flickporträtt” eller något liknande om det inte vore för att jag uppfattar hennes envishet och viljestyrka som relativt vanlig i just hästbokssammanhang.

Däremot skulle jag säga att boken vänder sig till lite yngre läsare. Dels på grund av att språket är enkelt och rakt på sak, väl grundläggande för min smak. Ibland skorrar det också till, som när officiella tävlingskommentatorer säger ”kolla” eller när stalldrängen Cordelia kallar Minna för ”fröken” och Minnas farbror för ”Herrn”. Dels på grund av att det mesta löser sig förhållandevis friktionsfritt för vår hjältinna. Hon kan exempelvis hamna i konflikter med sin kusin Sara men har samtidigt vettiga vuxna runtomkring sig som kan trösta och förklara.

Stormvinge tar upp många allvarliga teman – otrohet, krig och hämndbegär. Men jag kan inte tycka att det någon gång bränner till eller blir läskigt på samma sätt som jag vant mig vid från böcker som The Hunger Games eller The Maze Runner. Dock måste jag återigen lyfta att jag uppfattar Stormvinge som en berättelse vilken vänder sig till betydligt yngre läsare.

Miljön var för all del annorlunda, men i övrigt är Stormvinge en allt för välbekant standardhistoria för att jag skulle finna något större nöje i den.

Annonser

Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.

Läs hela inlägget här »

SimpaticoIbland brukar det sägas att knepet med framgångsrika brott är att inte åka fast. Men frågan är om det inte är minst lika viktigt att inte låta sig uppslukas av kriminaliteten och alla dess implikationer. Kanske gjorde du saker du ångrar för att kunna genomföra brottet? Kanske var du tvungen att sälja dina principer billigt för att komma undan misstankar?

Tre personer som kan intyga att själva brottet är den lätta biten är Lyle, Vincent och Rosie. De är djupt insnärjda i en gemensam väv där det spelar mindre roll att det som startade det hela hände för mer än tjugo år sedan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Lucky # Slevin, Lucky Number S7evin

Man ska inte spela på hästar. Framförallt ska man inte spela på hästar med pengar man inte har. Men är man som Max, längtar efter en gräsmatta istället för en sjaskig lägenhet, och får ett säkert tips, tar man ändå chansen att satsa 20.000 dollar av osäkert ursprung. Föga förvånande går det inte så bra för Max och han startar därmed en händelsekedja som får återverkningar långt in i framtiden. En mer omedelbar återverkan är att när Max kommer ut från kapplöpningsbanan kan han inte hitta sin bil eller sonen som satt där och väntade.

Läs hela inlägget här »

I februari i år gick en sann nestor ur tiden. Dick Francis hann skriva mer än 40 deckare ovanpå en synnerligen framgångsrik jockeykarriär (under en period kunde han till och med titulera sig drottningmoderns egen jockey) och han nyttjade den första karriären flitigt då alla böckerna på ett eller annat sätt har koppling till en professionell hästvärld, må det sedan vara slätlöp, steeplechase eller polo. Trots att det säger sig självt att någon som spottar ur sig en bok om året inte alltid kan prestera på topp har herr Francis ändå inte mindre än tre Edgar Awards under bältet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, The Stranger
Emma Donoghue, Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser