You are currently browsing the tag archive for the ‘Harvey Weinstein’ tag.

Törs man dra till med ett Titanic-citat? “Det började som en skakning på nedre däck”. I den mån man nu kan likna avslöjandet av Harvey Weinsteins förehavanden i början av oktober 2017 vid en sådan försiktig första signal på att något inte stod rätt till hemma i Svedala. Men för DN-journalisten Matilda Voss Gustavsson blev nyheten startskottet för ett arbete som för hennes del skulle komma att brisera redan en månad senare, i november 2017.

Fast det är förstås en sanning med modifikation. Nyheten skakade knappast om Gustavssons grundvalar lika mycket som den nyheten gällde — Jean-Claude Arnault, konstnärlig ledare för kulturscenen Forum och gift med poeten Katarina Frostenson. Frostenson hade vid publiceringen också varit invald i Svenska Akademien sedan 1992, vilket inte blev helt oviktigt i sammanhanget.

En klok deltagare i jobbets bokcirkel föreslog att en bra följeslagare till Matilda Voss Gustavssons reportagebok Klubben skulle kunna vara Katarina Frostensons K. Själv hade jag inte superkoll på kopplingen mellan de två böckerna, men det visar sig ganska snart att Frostensons verk är en reaktion på och beskrivning av tiden efter nyhetspubliceringen i DN. Bilder från två diametralt olika håll skulle man alltså kunna säga. En aktion och en re-aktion.

Jag läste kanske 30 sidor i Gustavssons bok, som beskriver hur hon började få tips om att Jean-Claude Arnault kanske skulle kunna klassas som den svenska kulturvärldens egen Harvey Weinstein. Av någon anledning bestämde jag mig för att parallelläsa Klubben med K, men när jag väl började med Frostensons bok fanns inget annat val än att läsa den klart med en gång.

K och Klubben kan mycket väl ha levererat ett av mitt livs mest surrealistiska läsupplevelser. Verkligheterna som skildras i de två olika böckerna, Frostensons å den ena sidan och Gustavssons å den andra, är så diametralt olika att det inte går att förstå hur de kan rymmas i samma värld. Vissa saker kan man med lite god vilja likställa. Som att Gustavsson nojjar över det närmast bisarra drev som drar igång efter både Arnault, Frostenson och Svenska Akademien när hon publicerat sin exposé.

Det där drevet upptar förstås också en stor del av Frostensons tankar, vilka inte sällan drar ut på konspirationsteoristråt. I min, eventuellt naiva, hjärna känns det emellertid osannolikt att det sedan flera år tillbaka funnits en falang som bara väntat på en chans att få störta en av de heligaste av svenska kulturinstitutioner — Svenska Akademien. Att sitta och vänta på en skandal av den här magnituden känns inte särskilt rimligt. Såvitt jag kan förstå handlar problemen för Svenska Akademien i den här soppan rent konkret om att man betalat ut en del pengar till Forum (jäv) och att Arnault tycks ha haft vetskap om ett antal litteraturnobelpristagare innan de blev offentliga (läcka).

Men drevet handlar ju minst lika mycket, om inte mer, om Frostensons livskamrat och älskade. Och även här blir läsupplevelsen minst sagt bisarr och verklighetsfrämmande. K hävdar inte bara att kvinnorna som anklagar Frostensons make (aderton stycken i den första artikeln av Gustavsson) för sexuella övergrepp är bittra, illasinnade eller frustrerade. I hennes ögon står de alla 18 och ljuger rakt upp och ned om vad som hänt. I mina ögon blir det problematiskt att Frostensons attityd inte bara känns verklighetsfrämmande, utan att hennes avfärdande av kvinnorna speglar alla de avfärdanden som sådana historier allt för ofta mötte innan #metoo. K är, bland mycket annat, ett upprop för kvinnor som “inte ser er som offer, som inte utnyttjar möjligheten till det”. Mitt intryck att #metoo handlade väldigt mycket om att demaskera regelmässiga attityder av den typen.

I Frostensons värld finns det emellertid ingen möjlighet att hennes “JC” kan ha kommit ens i närheten av de beteenden som han nu anklagas för. Hon kan möjligen sträcka sig till att han inte alltid varit 100% “sedesam”, kanske någon gång “irrat i natten”. Det Frostenson själv möjligen gjort sig “‘skyldig’ till är på sin höjd bristande uppmärksamhet”. Avgrunden blir för stor i min stackars hjärna mellan Frostensons JC, vilken eventuellt, händelevis, någon gång, möjligen gjort sig skyldig till ett par mindre snedsprång, och Gustavssons Arnault, vilken i princip ska ha byggt upp en personkult runt sig själv, vari det ingick ett icke föraktligt mått av sexuellt våld.

En nästan lika stor avgrund böckerna emellan handlar om detta med makt. För ingen lär väl ha missat att historierna som berättades om Weinstein och i samband med #metoo i hög grad handlade om makt? Gustavsson gör tydligt att exakt samma principer som gällde för fallet Weinstein också gällde för fallet Forum och Jean-Claude Arnault. Han och hans gelikar hade makt och kunde därmed styra över de som inte hade. Ibland kan det absolut se ut som om de maktlösa fullt frivilligt går med på någon slags ömsesidig överenskommelse. Men är det något som den här typen av historier gör så plågsamt uppenbart är att det finns mycket lite ömsesidighet i relationer med ojämna maktförhållanden. Kombinationen Forum och Arnaults uppenbarligen anslående personliga utstrålning skapar ett nätverk där många vill in, oavsett pris. Absolut makt korrumperar absolut.

En bild att då ställa mot den Frostenson målar upp i K. I hennes berättelse är hon och Arnault fullkomligt maktlösa inför “grovt, intensivt förtal och rent hat”, den regelrätta förföljelse, som drabbar dem. “Hur försvarar man sig mot sådant som inte inträffat, mot lögner?” Men inte bara det, jag uppfattar det som att Frostenson dessutom värjer sig mot intrycket av att de två skulle ha haft någon makt att tala om överhuvudtaget. Även här finns alltså en världsfrånvändhet som jag närmar mig med skräckblandad förtjusning. Jag tycker mig dock få visst stöd i denna ambivalens hos Gustavsson när journalisten beskriver en kultur och ett sammanhang där man gärna ville se sig som underdog, underground och alternativ. Samtidigt som man utan tvekan njöt av det inflytande man hade i den delen av kultur-Sverige som Betydde Något. Finkulturen.

En identitet som Frostenson och Arnault med all önskvärd tydlighet kan upprätthålla även i exil. De flyr till Paris där det finns vänner som bjuder på god mat och bra vin. Frostenson likställer dem själva med misshagliga föregångare som Wilhelm Ekelund, August Strindberg och Emanuel Swedenborg. Hon funderar över litterära budskap från Sylvia Plath, Franz Kafka och Simone Weil, läser Weils Tyngden och nåden.

Klubben går, likt många andra reportageböcker, att läsa som en ren thriller. Detektivarbetet, oförmågan att ta in det oerhörda, spänningen inför publiceringen. K är en helt annan nöt att knäcka. Å ena sidan en djupdykning ned i ett psyke eller i alla fall en sinnesstämning som förefaller mig oerhört främmande, å den andra ett flöde av tankar som handlar om helt andra saker — språk, vänskap och poesi. Just den här gången blev jag främst fångad av den historia som ändå går att utläsa ur K, och därmed spegla mot Klubben. Men jag kan också tänka mig att andra läsare mycket väl kan fastna mer för allt det där som inte har det minsta med vare sig sexuella övergrepp eller svenska Akademien att göra.

Klubben (2019)

K (2019)

Långt innan de klassiska regissörerna och filmskaparna som Meliés och D.W. Griffith, fanns nya zeeländaren Colin McKenzie. Denne innovative och visionäre man lyckades inte bara föregå flera stora filminnovationer utan också bli inblandad i en hel del historiska händelser. Trots det var hans arbete i stort sett bortglömt innan det uppmärksammades av Peter Jackson och kollegan Costa Boates. Vem hade kunna tro att filmhistorien skulle behöva genomgå en ordentlig redigering tack vare en gammal kista i ”aunty Hannah’s” trädgårdsskjul?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Alistair McLean, The Guns of Navarone

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg