Ganska jämnt år, detta 2005, kan jag känna. Inte särskilt många jättehittar men ett par pålitliga arbetshästar och en rad bubblare som (nästan) lika gärna hade kunna hamna på listans nedre halva. Men nu gjorde de ju inte det.. Enjoy! Fortsätt läsa ”2005 års tio bästa filmer”
Etikett: Hard Candy
Twilight saga #1
Näst sista vampyrfredagen! Fiffi har kommit fram till del 1 av Breaking Dawn (publicerad ikväll som vanligt) och jag tar mig an filmerna i något slags sammelsurium. Filmlänkarna nedan leder till Fiffis tidigare texter. Nästa vecka kommer hela upplösningen, vad får filmerna egentligen för betyg? Spänningen är olidlig!
***
X5: The Twilight Saga (2008-2012)
I dagens säkra-kort-filmindustri säger det sig självt att ett så pass populärt fenomen som Twilight–böckerna skulle bli filmatiserade. Och var Stephanie Meyers vampyrromans poppis innan, var det ändock en västanfläkt jämfört med vad Kristen Stewart, Robert Pattinson och Taylor Lautner har lyckats åstadkomma i sin eviga kärlekstriangel.
ALIMo: 2004-2005
2004
Filmåren under 00-talet börjar nästan kännas binära, av eller på, inga mellanlägen. 2004 bjuder på så många bra filmer att det blir svårt att välja. Tre av dem är emellertid inte Coen-brödernas remake på Ladykillers, Wolfgang Petersens gudasanerade tolkning av Illiaden – Troja – och Halle Berrys version av Catwoman. De hör snarare till kategorin what-the-hell-were-they-thinking?! Fortsätt läsa ”ALIMo: 2004-2005”
The Woodsman (2004)
När man väl börjar tänka på det finns de överallt. Barn. Flickor. Framförallt flickor i tio-elvaårsåldern. Walter har svårt att tänka på något annat hur gärna ha än vill. De stöter ihop med honom på bussen, står framför honom i rulltrappan och mitt över gatan från hans vardagsrumsfönster ligger en skolgård.
Plågsamt medveten om att det han tänker på är fel och att han redan suttit av ett tolvårigt fängelsestraff gör Walter sitt allra bästa för att försöka bli ”normal”, vilket för honom innebär att kunna se en ung flicka utan att tänka på…det där. Eller gör han det? Han säger till sin terapeut att han vill bli normal, undrar hur lång tid det tar, men kanske finns det ändå en del av honom som inte vill ge upp de där känslorna. Han gjorde ju aldrig illa flickorna och eftersom de följde med honom måste de ju ändå, på något sätt, ha velat det själva.
Devil (2010)
Devil blev min första film på bio på alldeles för länge, men när man vinner biobiljetter i trevliga tävlingar är det ju bara att tacka och ta emot.
En vanlig dag, lik alla andra arbetsdagar i kontorsskyskrapan vid 333 Locust Street i Philadelphia. Fem, för varandra, främmande människor tar hissen på väg uppåt och därefter upphör alla likheter med en vanlig arbetsdag. För tidigare har någon nämligen tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster i samma byggnad och, som den inledande berättarrösten informerar oss, ett självmord är att bjuda in djävulen själv.
Rörliga bilder och tryckta ord 