You are currently browsing the tag archive for the ‘Hämnd bortom graven’ tag.
Ett tecken så gott som något på William Shakespeares livskraft och dominans inom den engelska dramavärlden torde vara att det sedan början av 1960-talet funnits ett helt teaterkompani som primärt ägnar sig åt gamle Wille, The Royal Shakespeare Company. De har naturligtvis ofta samarbetat med BBC och i slutet av 2000-talet var det dags för Hamlet, i regi av Gregory Doran (som sedan 2012 också varit konstnärlig ledare för hela kompaniet).
Ju längre jag håller på med bloggen, desto lättare märker jag att det är att snöa in på olika ”projekt”. Varför se om en Scream-film när man kan se om alla fyra? Bara Coen-brödernas True Grit från 2010 räcker inte när man vet att det både finns en litterär förlaga och en John Wayne-filmatisering från 1969.
Så därför nöjde jag mig naturligtvis inte med att lyssna på de inlästa böckerna av norske Jo Nesbö som jag fick tag på den där dagen på biblioteket, jag visste ju att alla fanns tillgängliga och jag hade heller inte lyssnat på dem i tur och ordning första gången. Nu skulle det bli ett organiserat lyssnande!
En egyptologisk expedition, ledd av Julian Fuchs, hittar en hittills okänd gravkammare. Fuchs blir omåttligt nöjd eftersom han under flera år jagat obskyra referenser till en ”Queen of Darkness” och nu verkar det som man har funnit henne. Och även om det inte skulle vara hans mörka drottning är fyndet icke desto mindre remarkabelt – en mumie som inte är någon mumie.
I gravkammarens sarkofag gömmer sig nämligen en perfekt bevarad kvinna, ned till minsta mjölkörtel. Tyvärr saknar hon en hand, men den återfinns strax på kammarens golv och kan återbördas till sin ägarinna. Hennes namn har nästan utplånats från kammarens vägg, men de hieroglyfkunniga kan se att hon en gång hetat Tera.
Vilken tur att man har trevliga bloggkollegor som inte bara tipsar om bra filmer, utan också om bra läsning! Tack vare Sara, Trash is King och Filmitch fick jag korn på den brittiske medeltidshistorikern Montague Rhodes James (1862-1936) som, förutom att knalla omkring i anrika miljöer som Cambridge och Eton, också skrev spökhistorier.
Just nu känner jag dessutom att jag är väldigt tacksam över att befinna mig i vårt moderna samhälle. Efter upptäckten av James (som jag sannolikt inte gjort utan bloggarna) var det ett ögonblicksverk att kolla upp författaren på Wikipedia och dessutom glatt konstatera att hans verk befinner sig under Public Domain. Det gör i sin tur att jag lika snabbt kan gå till min lilla husgud Librivox.org (länk i vänsterspalten) och vips har jag en alldeles utmärkt uppläsning av James två första novellsamlingar i iPoddens hörlurar. Att sedan underbart och varmt vårväder kanske inte riktigt är den stämningsmässigt mest perfekta inramningen till den typen av historier är inte mycket att göra något åt.
That’s what HE said!