The House of the Vampire (1907)

Tidigt 1900-tal i New York och the talk of the town är Reginald Clarke, uppburen i såväl litterära kretsar som andra, kanske mer fashionabla än kultiverade. Alla han möter drabbas av hans närmast skrämmande dragningskraft. Han är mannen som ”brought to perfection the art of talking”, till och med att dinera med honom är en ”liberal education”.

Clarke är en generös själ och tar sig gärna an unga konstnärliga protegéer, det enda man skulle kunna anmärka på är den regelbundenhet varmed de blir utbytta. Den senaste i raden är Ernest Fielding, närmast handlingsförlamad av beundran inför sin hjälte. Helt klart är i alla fall att han inte riktigt känner sig lika inspirerad och kreativ under Reginalds tak. Och så var det ju det där med att Reginald vid en bejublad uppläsning deklamerar Ernests pjäs, pjäsen han ännu inte ens hunnit fästa på papper.

Jag är inte rabiat. Jag äter pizza. (2010)

Jag är inte… kändes redan innan valet som en viktig bok att läsa och den känslan har knappast minskat sedan septembers valresultat. Niklas Orrenius är journalist på Sydsvenskan och har i ett stort antal artiklar (den tidigaste publicerad 2002) granskat och skrivit om hur Sverigedemokraterna gått från halvnazistisk stollesekt till att bli en kraft att räkna med.