You are currently browsing the tag archive for the ‘Hailee Steinfeld’ tag.

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Två saker gjorde mig dock betydligt mer hoppfull inför True Grit anno 2010. Dels eftersom de oftast stabila Coen-bröderna stod för regi och manus, dels eftersom jag såg att det dragits paralleller mellan Charles Portis och Cormac McCarthy. Och Coen-adaptionen av McCarthys No Country For Old Men från 2007 är ju något av en modern klassiker.

Med den filmen i åtanke känns det heller inte konstigt att Coens fastnade för True Grit. Det är ju också är en berättelse om hur män som Rooster Cogburn inte känner sig främmande i en modern värld. Jag skulle kunna tänka mig att det är en anledning till att bröderna, till skillnad från Henry Hathaway och Marguerite Roberts, valde att ta med Roosters förhör i rättssalen. Det är en scen som utgör en fin inkörsport till mannen ifråga men som också understryker både det humoristiska och det löjliga i advokatens gnetiga utfrågning av en man som helt uppenbart gör vad som är Rätt och Riktigt när det kommer till hanteringen av skurkar.

Men innan dess har vi också fått en inledning på hela filmen som gör mig varm i bröstet och trygg i filmtittarhjärnan. Istället för 69-versionens exponerande inledning har Joel och Ethan valt att betona Portis text i form av den vuxna Matties berättarröst samtidigt som kameran långsamt zoomar in och fokuserar på Henry Ross livlösa kropp utanför saloonen i Fort Smith. Allt till tonerna av Carter Burwells utsökt vemodiga lilla pianosnutt. Redan här skulle jag vilja påstå att filmen sätter stämningen av en tid som flytt – Mattie ser tillbaka på något som hände för länge sedan och faderns död är förstås i sig en avgörande förändring i hennes liv.

Det är inte utan att jag undrar om Coens till och med gjort vissa av sina val för att medvetet kontrastera sig mot True Grit anno 1969. Där fick vi (och Mattie) nämligen ganska snabbt span på Rooster Cogburn, med ögonlapp och allt, medan den nyare filmen suger ett bra tag på den karamellen. Samtidigt som de, redan i detta tidiga skede, lyckas pytsa in en del humor eftersom Mattie först försöker locka ut Rooster från ett utedass där han förskansat sig.

Manuset avviker samtidigt en hel del från Portis bok men jag tycker att det är en förändring som ofta funkar storymässigt och dessutom gör relationerna i den lilla trojkan Mattie-Rooster-LaBoeuf mer psykologiskt trovärdiga. Det känns som om bägge adaptionerna lyckats plocka ungefär lika mycket av rent bokstavliga replikskiften från förlagan. Men där Marguerite Roberts plockade alla de dåliga lyckas Coens snoka upp alla de bra. Till viss del hänger den upplevelsen ihop med att bröderna inte sällan valt att placera dessa replikskiften i nya sammanhang där Roberts som sagt var avsevärt mer trogen Portis.

Hur funkar då den bärande treenigheten rent skådismässigt? Även här tycker jag att denna nyare version är överlägsen sin föregångare. Jeff Bridges är betydligt mer avslappnad i rollen som Rooster medan Hailee Steinfeld är både yngre och, ärligt talat, en bättre skådespelare än Kim Darby. I den mån Mattie faktiskt framstår som en verklig person gör Steinfeld ett bra jobb med att ibland låta 14-åringen bryta igenom den tuffa ytan.

Blondlockige sångaren Glen Campbell är ersatt av Matt Damon och även om han är en mindre smörig LaBoeuf är det kanske här jag känner av bytet minst. Det är dock befriande att alla antydningar om någon slags sexuell spänning mellan LaBoeuf och Mattie, låt vara att de sanning var minimala i 69-versionen, är puts väck. Coens har också satsat lite krut på skurkrollen och placerat Josh Brolin som uslingen Tom Chaney.

True Grit anno 2010 har inga av de episkt svepande landskapspanoreringarna som Hathaway var svag för men det gör mig faktiskt inte så mycket. I alla andra avseenden är deras produktion både snyggare och mer innovativ rent visuellt. Precis som i fallet No Country… upplever jag att de lyckats ersätta Portis textbaserade språk med sitt eget bildmässiga. Att författarens kärva humor passar dem som hand i handske skadar ju inte heller. På det hela taget skulle jag vilja påstå att de för min del satt Portis blandning mellan spänning, melankoli, bisterhet och humor mer eller mindre perfekt.

star_full 2star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser

Enders GameFrågan är om sydafrikanen Gavin Hood, som så många före honom (senast landsmannen Neill Bloomkamp?), ljutit Hollywwoddöden? Efter den hyllade Tsotsi står ytterligare tre filmer på CV:n. Rendition (välspelad och välmenande men hittade aldrig de rätta triggerpunkterna), X-Men Origins: Wolverine (Hugh Jackman i polisonger räcker långt, men inte hur långt som helst) och så nu senast Ender’s Game, baserad på Orson Scott Cards populära bok från 1985.

Mänskligheten lider fortfarande av sviterna från attacken av insektslika utomjordingar. För att säkerställa att man aldrig någonsin ska bli så tagen på sägen igen pågår ett intensivt arbete för att träna jordens unga förmågor i krigföringens ädla konst. De bästa och smartaste handplockas till den rymdbaserade stridsskolan och ingen är smartare än Ender Wiggin.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser