Public Enemies (2009)

Apropås den moderna gangsterfilmen Gangster Squad som sågs av Filmspanarna för ett tag sedan.

***

Public enemiesKnappt 15 år efter Heat tyckte tydligen Michael Mann att det var dags att göra ett kort återbesök i Heist-genren. Den här gången placerad i det romantiserade 30-talet med tommy guns, nattklubbar och jazz samt med fokus på Public Enemy #1: John Dillinger.

John Dillinger och hans kumpaner levererar närmast konstant löpsedelsmaterial i form av fräcka bankrån samt våldsamma flykt- och fritagningsförsök. Men Washington har tröttnat på den mer eller mindre organiserade brottligheten som grasserar i landet, bland annat genom att utnyttja möjligheterna att hoppa runt mellan olika stater, och FBI-agenten Melvin Purvis har numera ett enda uppdrag: ta fast John Dillinger.

Fortsätt läsa ”Public Enemies (2009)”

Once Upon a Time in America (1984)

Vad får man om en regissör av italienskproducerade spagettiwesterns tar sig an den klassiska amerikanska organiserade brottsligheten, vilken primärt tog form under förbudstiden? En episk klassiker enligt många, en mastodontfilm på mastiga 229 minuter. Själv känner jag mig inte lika övertygad.

Till de sorgsna tonerna av ”Yesterday” återvänder David ”Noodles” Aaronson 1968 till New York, staden från vilken han flydde för sitt liv 35 år tidigare. Nu har han lockats tillbaka av ett mystiskt brev och frågan om vem eller vilka som har lyckats klura ut hans verkliga identitet. Mycket har naturligtvis förändrats, men besöket blir också en möjlighet för Noodles att återbesöka sitt förflutna, en resa man anar att han dittills inte klarat av att göra.

Fortsätt läsa ”Once Upon a Time in America (1984)”

Yoidore tenshi (1948)

Återigen blir det ett inlägg som i likhet med Männen som… redan har publicerats en gång. Men det är det sista, jag lovar! Det grämer mig lite (fast inte lika mycket som den missade filmen) att jag så här på Internationella kvinnodagen inte (om den kronologiska diktaturen ska upprätthållas) kan publicera en text om en film som hade ett mer kvinnligt perspektiv. Eller åtminstone en bra kvinnoroll. Men nu är det bara att acceptera inget av detta var någon av sensei Kurosawas starkare sidor och i likhet med de flesta av hans andra filmer är fokus i Den berusade ängeln på männen. Men vilka Män! Mina damer och herrar, jag ger er: Toshirô Mifune och Takashi Shimura som levererar storstilat trots avsaknad av ytterligare en X-kromosom.

***

alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel

Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad ynglingen är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.

Fortsätt läsa ”Yoidore tenshi (1948)”

Yoidore tenshi (1948)

alt. titel: Den berusade ängeln, Drunken Angel

Dr. Sanadas lindrigt rena läkarmottagning går inte att återfinna på Tokyos gräddhylla. Distriktet kvalificerar sig nog knappt ens som en skummjölkshylla. Till denna läkarmottagning kommer en olidligt varm kväll den unge Matsunaga för att få hjälp med sin hand som han skadat på ”en spik”. Men Matsunagas grällt stormönstrade skjorta ger Sanada en aning om vad han är för en typ och kulan som han plockar från såret gör inget för att motsäga den aningen.

Fortsätt läsa ”Yoidore tenshi (1948)”