Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Kruxet är bara att Hunter är så pass skicklig i sina (eventuellt) illegala manipulationer av brottsplatsfynd (främst överraskande DNA-rester) att CJ inte kan hitta någon glipa i motståndarens rustning. Så han kommer på den lysande idén att sätta dit sig själv för ett brott han inte begått och sedan avslöja åklagaren när denne står med brallorna nere. Men föga förvånande är det snart CJ själv som står med rumpan bar i snålblåsten.

En gammal hyr-DVD som jag plockade upp för sannolikt inga pengar alls och som stått i hyllan både länge och väl. Exempelvis hade jag ingen aning om att det var en remake på en Fritz lang-film från 1956. Så ska vi försöka oss på en liten jämförelse? Fritz Lang mot Peter Hyams, Dana Andrews mot Jesse Metcalfe och Joan Fontaine mot Amber Tamblyn. Det känns inte som om jag drog det längsta strået i den uppställningen, om jag säger så. Remaken har också slängt in Michael Douglas i rollen som Mark Hunter men hans närvaro i filmen motiverar inte det utrymme som hans namn får.

Beyond a Reasonable Doubt ska alltså främst bäras av Jesse Metcalfe och Amber Tamblyn och ingen av dem känns uppseendeväckande inspirerad i sin skådisgärning. Ok, det är inte uselt men det är heller långt ifrån engagerande vilket behövs i den här typen av thriller.

Risken finns dock att jag dömer hela filmen utifrån det faktum att CJ:s plan är fullkomligt debil. När den ska sättas i verket fabricerar CJ en massa bevis efter att brottet har begåtts och spelar in en film om det. Inget av detta borde rimligtvis spela någon roll för utgången av fallet men CJ räknar med att åklagaren också ska fabricera bevis för att sätta dit honom, ett faktum filmen missar att göra tydligt.

Det som däremot blir tydligt är att CJ och hans journalistkollega Corey skrapat ihop en så surrealistiskt klumpig plan att Mark Hunter snart är dem på spåren och därför bestämmer sig för att sätta dit den lille skiten. Dels fattar jag inte hur CJ kan ha missat att hans kreditkortshistorik skulle granskas av polisen, där det alltså finns tillräckligt med inköpt för att Hunter ska bli misstänksam. Dels blir det tydligt att utan de här misstankarna från Hunters sida är det högst tveksamt om han skulle ha försökt att fabricera de bevis han nu planterar i CJ:s fall. Det blir helt enkelt lite there-is-no-spoon-vibbar av det hela.

Upplägget är alltså så idiotiskt att spänningen fullkomligt försvinner när vi väl kommer fram till själva rättegången. Till det ska läggas en inklämd deus ex machina-polis och en skrattretande oövertygande slutreplik från Tamblyn. Plus en titel som på svenska inte stämmer alls eftersom handlingen inte går ut på att CJ ska fabricera ett alibi. Däremot blir jag lite smått nyfiken på hur originalet skulle kunna vara. Jag menar, det är ju ändå Fritz Lang vi snackar om.

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Fortsätt läsa ”The Devils (1971)”

Måndags-Ekman: Lågor i dunklet (1942)

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Fortsätt läsa ”Måndags-Ekman: Lågor i dunklet (1942)”

You Only Live Once (1937)

Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Fortsätt läsa ”You Only Live Once (1937)”

Metropolis (1927)

Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.

Fortsätt läsa ”Metropolis (1927)”

Metoroporisu (2001)

alt.titel: Metropolis

Statsstaden Metropolis bygger på segregation. Ledarskiktet bor och verkar högt över marknivån, proletariatet får nöja sig med gatorna och underjorden. Under den första underjordiska nivån, Zon 1, finns både Zon 2 och 3 som uteslutande befolkas av robotar. Robotarnas liv i Metropolis är starkt begränsat och de riskerar att skjutas av medlemmar av Marduk-gruppen så snart de rör sig utanför sina avsedda områden eller plikter. Föga förvånande är staden full av uppror och konspirationer; både människor och robotar vill göra revolution och i de högre samhällsskikten är planering av statskupper vardagsmat.

Fortsätt läsa ”Metoroporisu (2001)”