X6: Dr. Mabuse (1960-1964)

När jag ändå var inne i ett ondskefullt genius-il, kunde jag ju lika gärna ila lite till. Det visade sig att utmärkta streamingtjänsten Draken Film inte bara bjussade på Fritz Langs klassiska 20- och 30-talsfilmer, utan också de…mindre klassiska 60-talsuppföljarna.

Och det är inte särskilt svårt att förstå varför de här sex filmerna låtit tala betydligt mindre om sig än Langs pre-krigs-produktioner. Det är förvisso Lang själv som regisserat den första, Doktor Mabuses 1 000 ögon, men av regissörens visuella finess märks inte mycket. Det var också hans sista långfilm, så av allt att döma var han redan på väg ut genom studiodörren. De övriga filmerna regisseras av flera olika regissörer, där ingen av dem lyckas särskilt mycket bättre än nestorn själv.

Det som kanske är mest intressant med dessa 60-tals-Mabuse är dels hur åtminstone de två första kan ses i perspektivet av Tysklands nazi-arv, dels hur de sannolikt ingått i en slags loop med Ian Fleming och självaste James Bond.

För att ta den första delen: Det är bara Doktor Mabuses 1 000 ögon som direkt hänvisar till nazismen i och med att hotellet Luxor, där Mabuse synes ha sin lya, är byggd utifrån Gestapo-ritningar. Mabuses onda planer att ta över världen och skapa en brottets tyranni är förstås inte heller särskilt svåra att se som en del av det tredje riket – det gjorde ju redan Fritz Lang 1933 med Dr. Mabuses testamente. Det som är nytt i detta 60-tal är att den hypnoskunnige superskurken nu har planer på att skaffa sig kärnvapen, eller åtminstone kontroll över kärnkraft. Han vill förstås bli ”Mannen med fingret på Knappen”.

I den andra filmen, Mabuse kommer tillbaka, kommer…Mabuse tillbaka. Förstås. Nu med en ännu mer elaborerad plan som inbegriper ett av Berlins tukthus, där några av Tysklands värsta brottslingar sitter, samt en slags zombie-drog. Även här förekommer det kärnvapen och överhuvudtaget är det ganska intressant att notera betoningen på möjligheterna (antingen genom droger, hypnos eller avancerad teknik) att skapa en armé av viljelösa personer som blint lyder sin ”herre och härskare, Adol… Dr. Mabuse”. Plus möjligheten att Mabuse kan vara vem som helst, slå till när som helst (i likhet med den länge ansiktslöse barnamördaren i M).

Men redan denna andra Mabuse-film introducerar FBI-agenten Joe Como (spelad av Lex Barker), vilken senare av oklar anledning ska komma att ersättas av britten Bill Tern/Ken Floyd-Anders (spelad av Peter van Eyck). Bägge dessa herrar tassar allt längre in på James Bond-territorium och vid pass den sista filmen i det här gänget, Scotland Yard och dödsstrålen, hänvisas det direkt till ”Agent 008” som ett skämt. För att göra saken ännu mer övertydlig förekommer det dessutom en “grodmans”-fajt under vattnet med harpungevär.

I de här filmerna finns det i princip alltid en professor som uppfunnit något massförstörelsevapen som Mabuse vill lägga vantarna på, samtidigt som vår hjälte blir mer eller mindre distraherad av attraktiva kvinns som kanske eller kanske inte står i Mabuses sold.

Ian Fleming började publicera sina spion-romaner 1953 medan Dr. No hade premiär 1962. Jag tänker mig att Fleming kan ha hämtat inspiration från både Norbert Jaques böcker och Fritz Langs tidiga filmer om det kriminella supergeniet Dr. Mabuse. Den västerländska civilisationens och samhälleliga ordningens främsta hot. När det sedan dessutom blev tydligt hur otroligt populära Sean Connerys filmer var, var tyskarna sannolikt inte sämre än att de i sin tur kunde hämta lite inspiration till hur en spion-slipsten skulle dras.

Inledningsvis har dock FBI-agenten Joe Como (Mabuse-filmerna bryr sig uppenbarligen inte alls om att han väl egentligen borde tillhöra CIA?) sällskap av samme kommissarie Lohmann som vi ju fick bekanta oss med redan i Langs M (då spelad av Otto Wernicke). Han spelas nu av Gert Fröbe, vilken förvisso också dyker upp i Doktor Mabuses 1 000 ögon, men då under namnet Kras.

Överhuvudtaget är skådisarna och deras rollfigurer lite av en röra och jag får intryck av att filmskaparna (eller snarare produktionsbolaget CCC Film) sket ganska högaktningsfullt i sådant som kontinuitet och att hålla ihop långa berättelser som skulle sträcka sig över flera filmer. Man hittade nog på allt eftersom och då var det såklart väldigt smidigt med en skurk som i princip kunde ta över hjärnan hos vem som helst. Med tiden blir Mabuse och hans minions också ena fenor på elaborerade masker, med förväntade förväxlingar och rygghugg.

Men som sagt, Gert Fröbe dyker alltså upp i två olika polisroller i tre olika filmer. Den extremt blonde Peter van Eyck (som hade återvänt till Tyskland från Hollywood efter kriget) spelar tre olika roller i tre olika filmer, men där de två sista skulle kunna vara samma person. Det är om inte annat högst oklart varför underrättelseagenten Ken Floyd-Anders skulle vara fullkomligt fixerad vid Mabuse i Scotland Yard och dödsstrålen när det var polisen Bill Tern som satte dit honom i filmen innan, Scotland Yard vs. Dr. Mabuse.

En tredje återkommande skådis, som blev lite av en favorit för min del, är den lätt rundlagde Werner Peters. Han får äran att spela olika roller i alla de filmer han var med i, allt från försäkringsagenten Hieronymus B. Mistelzweig i Doktor Mabuses 1 000 ögon till inspektör Vulpius i Scotland Yard vs. Dr. Mabuse. Någon som bara behövde fokusera på en enda roll var emellertid Klaus Kinski, vilken får spela engelsmannen Joe Wright vid sidan av Peters inspektör Vulpius.

Ingen av dessa Mabuse-filmer är tyvärr särskilt bra, särskilt inte om man jämför med Fritz Langs original och första uppföljare (filmen från 1962 är ett mediokert försök till en remake av den). Mabuse själv blir allt mer urvattnad medan historierna generellt sett är lama, slagsmålen klumpiga och tattiga, skottlossningarna alldeles för långdragna, dubbningen fasansfull och kärleksrelationerna (måste vara minst en i varje film) oengagerade. På det hela taget inger produktionerna ett ganska fattigt intryck. James Bond på en budget motsvarande en femårings veckopeng.

Det jag tar med mig är Gert Fröbe som faktiskt är riktigt bra, oavsett om han heter Lohmann eller Kras, Werner Peters och film nummer två, Mabuse kommer tillbaka. Den innehåller dels ett gäng rätt brutala dödsfall (den första som stryker med gör det tack vare en eldkastare), dels en historia som i alla fall börjar närma sig Langs filmer vad gäller övernaturligheter och obehag.

Die 1 000 Augen des Dr. Mabuse (1960)
The Thousand Eyes of Dr. Mabuse
Doktor Mabuses 1 000 ögon

Im Stahlnetz des Dr. Mabuse (1961)
The Return of Dr. Mabuse
Mabuse kommer tillbaka

Die unsichtbaren Krallen des Dr. Mabuse (1962)
The Invisible Dr. Mabuse
I Dr. Mabuses osynliga klor

Das Testament des Dr. Mabuse (1962)
The Terror of Doctor Mabuse
The Testament of Dr. Mabuse

Scotland Yard jagt Dr. Mabuse (1963)
Scotland Yard vs. Dr. Mabuse

Die Todesstrahlen des Dr. Mabuse (1964)
The Death Ray of Dr. Mabuse
Scotland Yard och dödsstrålen

Das Testament des Dr. Mabuse (1933)

alt. titel: Dr. Mabuses testamente, Le testament du docteur Mabuse, El testamento del Dr. Mabuse, The Testament of Dr. Mabuse

Drygt tio år har gått sedan polisen kunde ta hand om det vanvettiga skurkgeniet Dr. Mabuse. I alla dessa år har han befunnit sig på professor Baums nervklinik. Eller har han det? Alla tecken tyder nämligen på att ett diaboliskt geni återigen är på väg att kopplat ett strypgrepp på Berlin. Ingen vet säkert vem den sinistra rösten bakom draperiet tillhör, men för den egna hälsans skull är det säkrast att inte ställa allt för många frågor. Straffet kommer snabbt och skoningslöst, oftast utdelat av ”Avdelning 2B”. Nu står allt hopp till den klurige kommisarie Lohmann samt det unga paret Lilli och Tom, en avhoppare från skurkorgainsationen.

Fritz Lang och Thea von Harbou följde upp procedur- och seriemördarthrillern M med Dr. Mabuses testamente. Här kastas tittaren rakt in i handlingen med en höggradigt nervös man i ett rum som dånar av ett närmast olidligt oljud. Han upptäcks men lyckas fly, trots att skurkarna rullar exploderade tunnor mot honom. Så snart han får möjlighet ringer han kommissarie Lohmann (som än en gång blir sen till operan) men innan han hinner yppa namnet på konspiratören som står bakom den bläckfiskliknande kriminella organisationen släcks lyset och det enda som hörs är ett skrik i blindaste skräck.

Lohmann (som återkommer från M men den här gången får han faktiskt vara en högst kompetent utredare) är dock inte sen att jaga efter de ledtrådar som står till buds. I M fick vi fingeravtrycksundersökningar, här avancerar man till ballistik. Rent berättelsemässigt skulle jag säga att Dr. Mabuses testamente håller sig till tre, eller kanske fyra, olika spår. Vi har Lohmanns polisjakt, Lilli och Toms lilla kärlekshistoria samt försök att komma bort från den hemska skurkorganisationen, sagda skurkorganisations djävulska planer på allehanda brott och terroraktioner samt vad som nu än försiggår på professor Baums klinik.

Ganska tidigt förstår vi nämligen att Baum är lite för fascinerad av sin märklige patient för att det ska vara riktigt hälsosamt. Han föreläser lidelsefullt om den fina balansgången mellan vanvett och genialitet samt berättar att Mabuse med årens lopp börjat att skriva maniskt på vad som skulle kunna kallas ett “testamente”. Inget mindre än en detaljerad plan för hur man kan sprida allmän otrygghet och anarki. För att i slutänden orsaka total samhällskollaps genom till synes meningslösa (vålds)brott, infiltration av bankerna med falska sedlar (oljudet i inledningen kom så klart från en sedelpress), förgiftande av skördar och vattendepåer samt attacker mot oljeraffinaderier och kemiska fabriker. Bara för att ta några exempel.

Det verkar kunna gå att läsa den första filmens Mabuse-gestalt som både en judisk karikatyr eller ett förebådande av Hitler. När vi väl är framme vid denna uppföljare tycks det ganska otvetydigt vara så att Lang med testamentet alluderade på nazisternas framfart (”Mänskligheten kan endast renas genom skräck och förfäran”, ”När kaos är världens lag är tiden inne för brottets herravälde”). Hitler hade tagit makten i Tyskland i slutet av januari 1933 och den 30 mars bannlystes Dr. Mabuses testamente av Joseph Goebbels Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda. Filmen fick dock premiär i Budapest i april samma år. Det hade dessutom spelats in en fransk version back-to-back med den tyska som fick en mer allmän spridning i Europa. Först 1961 visades den ursprungliga, tyska versionen i Tyskland.

Förutom dessa mörka skuggor är dock Dr. Mabuses testamente en ganska frejdig historia, full av mystik och actionös. Föga förvånande ramlar den på i lite raskare takt än originalet, emedan speltiden ligger på modesta 124 minuter. Dock kan jag hålla med de som påpekar att kärlekshistorien Lilli-Tom är ganska sillmjölkig och definitivt hade kunna trimmas ned. Jag kan också förstå att Lang velat använda bilderna från sin exploderande fabrik så mycket som möjligt, men det blir för långdraget i slutänden.

Till skillnad från originalet, men i likhet med M, är skådeplatserna på det hela taget mer småskaliga. Skurknästen, Lohmanns kontor (komplett med potta och sängskåp) och Toms förvisso mycket moderna lägenhet. Känslan är på det hela taget mer intim och fokus ligger på framförallt personerna Lohmann, Lilli och Tom, snarare än diaboliska genier. Lang har dock inte släppt sin förmåga att liva upp sina scener med diverse biroller, jag gillade exempelvis springschasen som står och jojar medan han väntar på besked från en av Lohmanns kriminaltekniker.

Objektivt sett är Dr. Mabuses testamente fortfarande mer av en thriller än en skräckfilm, men här finns ändå skräck-lika element. Särskilt i form av den komplett galne tjallaren Hofmeister som med den flackande blicken hos ett jagat djur darrigt börjar sjunga så snart han tror sig vara iakttagen. Lang försöker sig också på ett par övernaturliga scener mellan Baum och hans herostratiskt ryktbare patient, något som regissören lär ha ångrat i efterhand men som jag tycker är riktigt trevliga.

Uppföljaren är som sagt inte helt perfekt, den kan ibland kännas lite seg. Samtidigt har Lang lärt sig både hur han ska korsklippa mellan scenen för ökad spänning samt auditiva liknelser på samma sätt som han förut hittade visuella sådana. En bombs tickande övergår exempelvis i knackandet på ett frukostägg. Jag älskar också att det första Lohmann ber om, när han än en gång övernattat på kontoret och blir väckt av sin assistent, inte är en kopp kaffe eller ens en sup, utan en cigarr. Det är hard core polisarbete.

M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)

alt. titel: M, M – Il mostro di Düsseldorf, M, el vampiro de Düsseldorf, M el maldito, El vampiro negro

Berlin håller på att gå under i paranoid skräck. En rovgirig barnamördare slår till närhelst han vill och polisen står maktlös. Han skriver hånfulla brev till tidningarna, vilka i sin tur spär på masshysterin genom att påpeka att mördaren kan vara ”vem som helst”. Sitter han (det tycks aldrig vara någon större tveksamhet kring dennes könstillhörighet) bredvid dig på bussen? På krogen? Är det din dryckesbroder, kollega eller granne? Blotta åsynen av en man i bojor och ordet ”barnamördare” får folkmassor att gå bananas och lyncha den stackaren på fläcken.

Fortsätt läsa ”M – Eine Stadt sucht einen Mörder (1931)”

Dr. Mabuse, der Spieler (1922)

alt. titel: Dr. Mabuse, Dr. Mabuse, King of Crime, Dr. Mabuse, the Gambler

Psykoanalytikern Dr. Mabuse. Av allt att döma en respektabel förkämpe för en god psykisk hälsa. Med den psykoanalytiska metoden menar han att 80% av samtidens ”nervsjukdomar” kommer att kunna botas. Men för många innebär Mabuses namn något helt annat. Han tornar upp sig över staden, spelar ett spel om människor och deras öden. Han är både förbannelse och salighet. Mästare på förklädnader, falskmyntare, börsmanipulatör. En man som inte tvekar att utnyttja sina kunskaper i hypnos och suggestion för att främja sina egna intressen.

Fortsätt läsa ”Dr. Mabuse, der Spieler (1922)”

Beyond a Reasonable Doubt (2009)

alt. titel: Falskt alibi, Uskyldig dømt, Un alibi perfetto

CJ Nicholas är en ung och hungrig journalist med Pulitzer-ambitioner (finns det några medlemmar i journalistkåren som inte har det?). Han tänker inte ruttna bort på att göra meningslösa puff-pieces om vilket kaffe som är mest prisvärt eller agilitytävlingar. Istället har han siktet inställt på stadens åklagare Mark Hunter, en man som journalisten är övertygad om fabricerar bevis för att kunna sätta dit förövare. Hunters statistik när det gäller fällande domar ser ut att kunna pusha honom ända fram till i guvernörsvalet.

Fortsätt läsa ”Beyond a Reasonable Doubt (2009)”

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Fortsätt läsa ”The Devils (1971)”

Måndags-Ekman: Lågor i dunklet (1942)

Fru Anna Charlotta Sjögren ligger på sitt yttersta. Med sina sista krafter skickar hon ut doktorn och hushållerskan Hulda för att få ett par ögonblick i enrum med sin älskade son, Birger Sjögren, latinlärare vid stadens läroverk. Birger som blek i synen rusat från klassrummet för att kunna finnas vid sin mors sida. Men relationen mellan mor och son är ingen enkel sak. Moderns död tycks Birger uppleva som sin värsta mardröm och och samtidigt sin högsta önskan. Änkefru Anna Charlotta förbannar i sin tur sitt grymma öde att hon inte kan ta med sig sonen in i döden.

Fortsätt läsa ”Måndags-Ekman: Lågor i dunklet (1942)”

You Only Live Once (1937)

Ofta är det väldigt roligt att se film som man inte känner till det minsta. Är det dessutom film från en era som man inte är särskilt välbekant med är sannolikheten desto större att det hela blir en stor överraskning. You Only Live Once fastnade jag för tack vare Henry Fonda i den manliga huvudrollen och Fritz Lang som regissör, men utöver det var filmen en mörk fläck på kartan.

Fortsätt läsa ”You Only Live Once (1937)”

Metropolis (1927)

Härom veckan såg jag en specialvisning av Metropolis på Cinemateket i Stockholm. Versionen som visades innehöll nyligen återfunna scener, och ackompanjerades av en trio ledd av Matti Bye. Salongen var fullsatt och det var en fantastisk upplevelse att få se Fritz Langs dystopi på stor duk.

Fortsätt läsa ”Metropolis (1927)”

Metoroporisu (2001)

alt.titel: Metropolis

Statsstaden Metropolis bygger på segregation. Ledarskiktet bor och verkar högt över marknivån, proletariatet får nöja sig med gatorna och underjorden. Under den första underjordiska nivån, Zon 1, finns både Zon 2 och 3 som uteslutande befolkas av robotar. Robotarnas liv i Metropolis är starkt begränsat och de riskerar att skjutas av medlemmar av Marduk-gruppen så snart de rör sig utanför sina avsedda områden eller plikter. Föga förvånande är staden full av uppror och konspirationer; både människor och robotar vill göra revolution och i de högre samhällsskikten är planering av statskupper vardagsmat.

Fortsätt läsa ”Metoroporisu (2001)”