You are currently browsing the tag archive for the ‘Freddie Mercury’ tag.
Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?
***
Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.
Riktigt så gick det sannolikt inte till ”i verkligheten”. Men Taron Egertons djävulsinspirerande och vingförsedda utstyrsel sätter träffsäkert tonen för Rocketman. Den signalerar att det vi ska få se inte är en BOATS i egentlig mening, snarare en musikalhyllning till en av världens största och mest bästsäljande artister, komplett med sång- och dansnummer samt rollfigurer som uttrycker sina känslor via sångtexter.
Och som musikal tycker jag att filmen funkar ganska bra. Eftersom jag ställer upp på musikalens mer fantastiska förutsättningar får jag också betydligt mindre problem med beskrivningen av hur både Bernie Taupins textförfattande och Elton Johns komponerande till synes uppstår som genom musikalisk magi eller gudomlig inspiration. Ingen av dem behöver svettas, svära eller skriva om.
Såvitt jag kan förstå har Billy Elliot-författaren Lee Hall inte utgått från någon biografi när han knåpat ihop sitt manus. Däremot har Elton John bidragit med detaljer ur sitt eget liv och hans make sedan 2014, David Furnish, står som producent. Därför är det kanske inte så konstigt att själva berättelsen följer en, för genren, hyfsat vältrampad stig. En törnbeströdd färd mot ära och rikedom vilken samtidigt är en ständig jakt på äkta kärlek.
I Rocketman framstår Elton/Reggie som den rödlätte och allt mer tunnhårige lille gossen som genom hela sitt liv sökt, särskilt en kallsinnig faders, bekräftelse. Vid ett tillfälle sjunger hela familjen Dwight – mormor, mamma, pappa och Reggie – sången I Want Love men signifikant nog alla var och en på sitt håll. Inte ens med sin till synes tillgivna mormor tycks Reggie skapa några stadigvarande familjeband. Don’t Let the Sun Go Down on Me framförs förvisso i duett med blivande hustrun Renate Blauel (spelad av Celinde Schoenmaker) men med paret åtskilda av en fönsterruta, där hon står på utsidan av Eltons ljudisolerade inspelningsbås.
Elton/Reggie växer upp till en man som hungrar efter sådana relationer som hans mor (spelad av Bryce Dallas Howard, i verkligheten bara åtta år äldre än Egerton) anser för alltid kommer att fattas honom, eftersom han är homosexuell. Eventuellt på grund av detta, eller ett mer generellt självhat, börjar vår huvudperson relativt omgående att ta varenda drog som någonsin uppfunnits. Efter ett självmordsförsök porträtteras sjukhuspersonalen, i drömsk musikal-anda, som ett formel-1-depå-team vilka medelst väl valda injektioner ser till att världsstjärnan kan stå på scen blott två dagar senare. En person som inte framställs i den ljusaste av dagrar är därför managern och älskaren John Reid.
Rocketman är en helt ok film, både som musikal och Elton John-hyllning. Uppgång-och-fall-historien tryfferas med väl valda sånger, oberoende av någon slags kronologi. Det hela ramas in av Elton som berättar samma uppgång-och-fall-historia i gruppterapisessioner på torken. Allt medan han bit för bit kasserar sin extravaganta persona, där paljetternas mångfald bara kan konkurrera med glasögonbågarnas överdåd.
Jag har heller inga problem att instämma i alla hyllningar av Egertons prestation, i detta bör han rimligtvis kunna tävla med Rami Maleks Freddie Mercury. Jämförelsen med Bohemian Rhapsody är svår att låta bli, men tack vare musikal-greppet tycker jag att Rocketman blev en mer lyckad film. Musikaliskt kommer dock Elton aldrig i närheten av Queen för min del.
Det finns i alla fall ett par musikalintresserade filmspanare:
Filmitch
Snacka om film (minns tyvärr inte vilket avsnitt)
Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…
***
”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.
Året börjar bra i konungariket Sverige. I februari presenterar Ny demokrati sin styrelse och programmet ”Drag under galoscherna” och i augusti genomför John Ausonius, senare kallad Lasermannen, sitt första attentat. Härliga tider!
Livet leker för Harry Jekyll (trots att förtexterna illavarslande nog har tonsatts med Bach Toccata och Fuga i D-moll). Han bryr sig inte om att hans kollegor ser med en viss skepsis på hans vilda idéer om människans tudelade själ. Istället finner han stor tillfredsställelse i sitt läkarkall där han får små fattiga men guldlockiga flickor att gå igen och han är förlovad med den älskligaste flickan i världen, Muriel Carew. Det enda molnet på Harrys i övrigt bländande blå himmel skulle i så fall vara att Muriels far, den konservative general Carew, inte vill låta de unga tu gifta sig med en gång. Han tycker att Harry är lite för excentrisk för hans dotter.
That’s what HE said!