A wretched hive of scum and villainy…

Månadens filmspanartema är specialeffekter och det krävdes en hel del grunnande innan jag och min medskrivare kom på och kunde enas om vad vi skulle fokusera på. Men när valet väl var gjort var det så självklart att vi inte riktigt förstod hur vi någonsin kunde ha övervägt något annat.

Ponera att konstnären Robert Rauschenberg helt plötsligt knallar in på Moderna museet (ok, han skulle behöva återuppstå först) och börjar ändra sitt verk Monogram (jamen, ni vet… Geten, alltså). Han gör det med hänvisning till att han hela tiden tänkt sig att det fyrfota djuren skulle vara omgärdat av ett Scorpion Zero SUV-däck från Pirelli med symmetriskt slitbanemönster, det var bara att ett sådant inte ännu var uppfunnet på 50-talet.

Frequently Asked Questions About Time Travel (2009)

Vill du ändra nattens Oscarsresultat? Här är chansen! Jag kan annars inte påstå att jag ägnat konceptet tidsresor särskilt mycken tankemöda, bortsett från en kort period i min gröna ungdom när jag (givetvis lönlöst, fysik är verkligen inte min bag) försökte ta till mig något av den science som finns bakom science fiction. Men som historiker ska väl erkännas att jag förstås trakteras av möjligheten att resa bakåt i tiden, om inte annat för se om alla mina elaborerade teorier och spekulationer kring en viss djurpark var någorlunda nära verkligheten eller inte.

I detta skiljer jag mig alltså ganska mycket från Ray. En klassiskt manlig sci-fi-nörd (som också avskyr förkortningen sci-fi, det heter science fiction eller kort och gott SF. Basta!) vars önskeyrke är tidsresenär. Det närmaste han kommer det just nu är emellertid tyvärr bara som ledare för rymdattraktionen på den lokala nöjesparken. Ett jobb som han dessutom får sparken från eftersom han kräver att kidsen ska bete sig som fullfjädrade space cadets för att passa in i hans utförliga fantasier.

ALIMo: 1980-1981

Det börjar bli lite filmer varje år och det går inte att skriva om alla. Därför införs härmed ”Nostalgifria listan” när så krävs eftersom mina årsbästa ibland är långtifrån nostalgifria, vilket kanske redan visat sig på 70-talet. Max fem-sex filmer får plats på denna lista och den består främst av filmer som är odiskutabelt bra (enligt min mening i alla fall och det här är min lista), men som jag av olika anledningar inte lyfter i texterna.

ALIMu: 1979-1980

1979
Jag börjar i första klass men fortfarande är det ingen direkt populärmusik som jag kan påminna mig att jag lyssnar på. Kanske saknar jag fördelen av influerande äldre syskon? Däremot har jag suddiga minnen av en tramporgel och Din klara sol går åter upp men det kan vara hjärnspöken. Nå, Clash släpper i alla fall London Calling som för alltid kommer att frammana en inre bild av en smal finländare i jeansjacka som rockar loss järnet med en cigarett stadigt i näven. Fast det var några år senare och lite längre norrut.