You are currently browsing the tag archive for the ‘Errol Flynn’ tag.

alt. titel: Kronos, Vampire Castle

Vem är den tystlåtne mannen till häst med det blonda hårsvallet och den fyrkantiga hakan? En prins? En riddare? Nej, det är Kapten Kronos, vampyrjägaren!

Med sig på färden har han den puckelryggige sidekicken professor Hieronymus Grost, vilken tack vare sin akademiska titel är den som sitter inne med all den teoretiska kunskap som behövs för att Kronos ska uträtta sitt värv. Medan de är på väg mot den lilla staden, vars unga flickor oförklarligt börjat dö till höger och vänster, befriar Kronos också den sammetsögda Carla som sitter i straffstock för att hon ägnade en söndag åt dansande. Kommer Carla att betala sin befriare i natura? Äter vi ägg till påsk och nypotatis till midsommar?

På plats träffar de Kronos gamle vän, läkaren Marcus, vilken ställer sig något frågande till vampyrdiagnosen – ingen av flickorna var tömda på blod eller hade tandmärken i halsen. Men Grost förklarar att det finns lika många olika sorters vampyrer som det finns varelser på jordens yta och i havens djup. Detta är en vampyr som livnär sig på ungdom, på liv. Kanske med en nypa mesmerism i brygden för att försäkra sig om att offren kommer att vara fogliga?

Och så är jakten igång! Ganska snart utkristalliserar sig en alldeles utmärkt kandidat i form av syskonen Durward, Paul och Sarah, som bor i det närliggande slottet tillsammans med sin åldriga mor. Modern var en gång en stor skönhet men har förfallit i sorgen efter maken som dog i pesten. En make som ägde böcker om ”witchcraft and necromancy”… Och med en dotter som tycks se åldrande som den värsta av alla livets bördor.

Långt innan Abraham Lincoln: Vampire Hunter finns alltså Kapten Kronos. En Hammer-film som lika väl hade kunnat passa in i bloggens tidigare Hammer– eller vampyrteman. Tydligen var bolaget sugna på att mjölka många sköna pund ur sin skapelse och man lade även in kopplingar till tidigare Hammer-produktioner genom att droppa namnet ”Karnstein”. Men tankarna på en serie fick läggas i malpåse eftersom bolaget vid den här tiden började tackla av. Deras edge, i form av filmer fyllda med blod och kittlande sexy bits, hade helt klart tappat sin skärpa när den etablerade filmindustrin producerade minst lika våldsamma historier.

Jag också kunna tänka mig en annan spik i Hammer-kistan: bolagets fokus på det gotiska i form av slott, kryptor, röd sammet och mörkbetsat trä. I och för sig härligt men också en stil som mot bakgrund av exempelvis Tigon-filmer som Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw sannolikt började kännas förlegad och töntig. Allt känns liksom lite för nytt och kulissartat när det kommer till den klassiska Hammerstilen.

Samtidigt tror jag att en Captain Kronos-franchise kanske skulle ha kunnat få en viss framgång om man bara hade kunnat ta tillvara den rätt märkliga blandning av övernaturligheter och Erroll Flynn-action som filmen visar upp. Kronos är en jävel med värjan och ges gott om möjligheter att visa upp det på ett överdrivet och lite halvkomiskt sätt som närmast påminner om en serietidningssuperhjälte. Samtidigt lider framställningen förstås av att det hela försiggår på en ganska ytlig hejsan-svejsan-nivå och Kronos superhjältestatus utmanas allvarligt om man dessutom betänker att Blade hade gjort entré i serietidningsformat året innan.

Filmens hela stämning, och särskilt relationerna inom den lilla vampyrjägartrion, gör att jag undrar om inte regissör och manusförfattare Brian Clemens (som främst vässat tänderna i TV-branschen) tittat en hel del på Roman Polanskis The Fearless Vampire Killers. Vi har inte samma grad av medveten komedi (däremot en hel del omedveten sådan) men det är just den sorglösa hejsan-svejsan-stämningen som jag tycker känns välbekant.

Rollistan ger mig däremot inte så hemskt många välbekanta ansikten. Kronos själv spelas av Horst Janson, en tysk skådis som var aktiv så sent som 2010. Han är helt ok men är ju mest på plats för att vara tuff och lite svårmodig. Däremot kan vi skaka tass med både professor Grost och Carla, alltså John Cater och Caroline Munro, eftersom de spelade polisen Waverly och Victoria Regina Phibes i bägge Dr. Phibes-filmerna.

Captain Kronos är inte bara en märklig blandning rent stilmässigt, utan också hantverksmässigt. Inte sällan förekommer rent skrattretande usla effekter (tjejen med en gummifladdermus över hela ansiktet, facehugger-style), stora poetiska friheter när det gäller vampyrloren, ett onödigt komplicerat berättande av en egentligen löjligt simpel historia och ett slappt förhållande till filmens miljöer (vägen förbi kyrkogården som tycks vara asfalterad?!). Samtidigt glimtar det till lite nu och då rent visuellt med en del snygga bilder och djärva klipp.

Kanske ligger en del av problemet i det faktum att Brian Clemens var van att arbeta med TV? För jag har inga som helst problem att se TV-serien Captain Kronos framför mig, om det nu hade varit så att det bara varit mer poppis med övernaturliga TV-serier på 70- och 80-talen. Men i en värld av ALF’s, Knightriders och A-Teams finns det inte mycket plats för en man som bekämpar ondska med värjan i hand.

alt. titel: G – som i gemenskap

Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.

Läs hela inlägget här »

Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, World Gone By
Dean R. Koontz
, Hideaway
Peter Englund, Poltava

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg