You are currently browsing the tag archive for the ‘Elizabeth Klett’ tag.
Kanske blev det lite rumphugget när jag började i bakänden på Elizabeth Gaskell…
Ok, så en mer korrekt formulering skulle sannolikt vara att jag började med slutet av Gaskells författarskap men hur roligt låter det?! Dock är det med sanningen överensstämmande. Som vanligt fick slumpen råda när jag snokade runt på eminenta ljudbokssajten Librivox. Min favoritinläsare Elizabeth Klett hade tagit sig an en bok som hette Wives and Daughters och dess blandning av realism, romantik och en gnutta sentimentalitet gav mig definitivt mersmak.
I en författardödsmatch mellan Jane Austen och Charles Dickens är det svårt att veta vem som skulle vinna (och så behöver vi kanske inte hänga upp oss allt för mycket på varför man skulle vilja arrangera en tävling i kulturuttryck över huvud taget). Väljer man att titta på ren output är det ingen större tvekan om saken. Dickens skrev ungefär 15 romaner under sina 58 levnadsår och de är inga lövtunna volymer direkt. Austen hade i och för sig bara 42 år på sig men klämde ur sig ynka sex.
Men idag är det kvalitet, eller kanske snarare effektivitet, som får kora vinnaren istället för blott och bart kvantitet. Jane har ju med sina sex blivit en lika odödlig ikon inom den anglosaxiska litteraturkanon som Charlie med sina 15.
Edith Wharton är en av de där författarna som är omåttligt populära på den amerikanska hemmaplan men som aldrig riktigt nått ut till världspubliken på bred front. Webbplatsen som är ägnad åt hennes bevarande Massachusettshem The Mount vill hävda att ”Not a day goes by when Edith Wharton’s name and novels aren’t freshly evoked. She’s all over the place: in the news, in the literary world, in academia, in Hollywood, and throughout the blogosphere.” Alla efterföljande exempel är dock från USA.
Ren njutning! Efter att ha mer eller mindre kämpat mig igenom ett antal brittiska klassisker från ungefär samma period var detta balsam för själen. Ingen förnumstig berättarröst, inga halvdana bikaraktärer ditplacerade enbart för comic relief, inga enorma berättarutsvävningar, inga episka tidsvyer, inga gigantiska persongallerier.
Handlingen torde vara välkänd: i familjen Bennet finns fem döttrar och det är moderns högsta önskan och största jobb att få dem alla bortgifta. Det är inte minst viktigt för henne eftersom åtminstone en av dem måste försörja sin dyra moder när fadern väl går bort, då döttrar inte kan ärva egendom. Elizabeth Bennet har bestämt sig för att stå emot alla påtryckningar och gifta sig för kärlekens, snarare än konvenansens, skull, något som låter enklare än vad det var i 1800-talets England.
That’s what HE said!