Armadale (1866)

Till den lilla tyska hälsostaden Vielbad kommer två engelsmän. Eller rättare sagt: en engelsman och en skotte. Skotten blir högst förgrymmad när den lilla stadens läkare inte bara låter honom vänta medan läkaren tar hand om den betydligt sjukare engelsmannen trots att det faktiskt har bokats tid, utan dessutom har fräckheten att be om en tjänst. Engelsmannen är döende och vill ha hjälp att avsluta ett dokument skrivet på engelska språket. I staden finns ingen som är tillräckligt kunnig i det sköna Albions tungomål, förutom den skotske Mr. Neal.

SöndagsDrood: Brimstone (2004)

Nej, nu orkar jag inte gå här och rulla tummarna längre, nu kör vi — uppkoppling or no uppkoppling! Det första ”officiella” startinlägget blir den sista SöndagsDrood som kom att hänga lite på trekvarten från sina syskon och som till råga på eländet nu publiceras på en onsdag istället för en söndag. Håll till godo!

***

Djävulen härjar i New York. Men inte i form av statushets och ytlig konsumtionshysteri, utan som en högst fysisk entitet. I alla fall har han vid ett antal dödsfall lämnat sitt bomärke och dödsfallen är av den ovanliga formen spontan självförbränning. Polis Vincent D’Agosta får upp ögonen för dem när en av de döda männen dyker upp i hans annars så semesterlugna Southampton där dagens största spänning består i att be snobbiga New Yorkare att plocka upp efter sina hundar.

SöndagsDrood: The Moonstone (1868)

Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

SöndagsDrood: The Woman in White (1859)

Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

SöndagsDrood: The Last Dickens (2009)

Två själar, samma tanke. Man kan verkligen undra om Dan Simmons och Matthew Pearl var på samma Dickensseminarium i mitten på 2000-talet eller något sådant. Vad är annars oddsen för att det knappt 140 år efter publiceringen av den victorianske författarens ofullbordade sista verk kommer två böcker som fokuserar på just detta sista ofullbordade verk? Eller också har den gamle författaren börjat gå igen och vill förmedla något ytterst viktigt till omvärlden.