You are currently browsing the tag archive for the ‘Dollartrilogi’ tag.
alt. titel: Mannen i svart, What Have You Done to Solange?, Unge piger får kniven, Who Killed Solange?, Solange, Who’s Next? Terror in the Woods, The Rah Rah Girls, The School That Couldn’t Scream, The Secret of the Green Pins
En film som faktiskt utgör ett undantag till regeln: ju fler titlar, desto sämre film. Inom temat dock en halv kantboll eftersom What Have You Done to Solange? var en italiensk-tysk samproduktion. Men sådana petitesser bryr vi oss inte om nu.
En mördare härjar bland eleverna vid den katolska flickskolan. Kollegiet är försteåligt nog upprörda men ingen mer så än hunkige gympa- och italienskaläraren Enrico Rosseni. Vid en öm tête-à-tête tillsammans med sistaårseleven Elisabeth har hon nämligen råkat bevittna ett av morden och nu är frågan om hon ska gå till polisen. Deras förhållande är ju knappast kosher om man säger så, särskilt inte som Enrico faktiskt är gift med matematiklärarinnan Herta som arbetar vid samma skola. När även Elisabeth dödas innan hon hinner avslöja mördaren beslutar sig Enrico för att själv ta reda på vem det är.
Uj, vad dubbelt det blev med What Have… Rent spänningsmässigt är filmen utan tvekan ett av temats bättre giallo-verk, snyggt filmad (regissören Massimo Dallamano hade tidigare arbetat som fotograf på bland annat Leones två första dollar-filmer), ett par djävulskt smarta övergångar, välklippt och hyfsat tajt berättad. Till och med riktigt logisk. För att vara en giallo, alltså, ska kanske tilläggas.
Alla huvudsakliga skådisar gör tillräckligt bra insatser för att väldigt lite ska kännas sökt, stelt eller påklistrat. Fabio Testi kör en skäggig Wes Bentley-vajb med sin Enrico och har ett skönt samspel med den äldre Joachim Fuchsberger som spelar en kommissarie Barth. Vars professionella kompetens i och för sig skulle kunna ifrågasättas eftersom han, likt så många av sina giallo-kollegor, inte bara struntar i att häkta en så uppenbar misstänkt som Enrico utan dessutom låter honom delta i utredningen.
Men så har vi ju detta med kvinnobilderna… Eller möjligen flickbilderna i det här fallet eftersom majoriteten av mordoffren är 18 år eller yngre. Titthålet in i tjejernas duschrum tjänar minst lika mycket syftet att visa upp ett nakna flickkroppar som att misstänkliggöra fluktaren. Det blir väl mycket fokus på det oerhört våldsamma och makabra sätt varvid mördaren tar sina offer av daga för att det inte ska kännas en smula spekulativt. Det är exempelvis kanske inte helt nödvändigt för utredningen att visa offrets far en röntgenbild av dotterns bäcken genomborrat av en lång, svärdsliknande kniv?
Sedan har vi förhållandet mellan Elisabeth och Enrico. När han försöker ha sex med henne i en roddbåt och hon istället bevittnar ett mord blir han förbannad eftersom han bara tror att hon försöker avleda hans uppmärksamhet. Det är den där katolska skolan som gjort henne så jäkla pryd att hon inte vill ligga med honom! En skola där han själv är lärare, kan tilläggas… Kärleksnästet han hittar åt dem har väggdekorationer som jag skulle vilja karakterisera som pin-up-posters. Att deras förhållande skulle vara problematiskt med tanke på att hon är hans elev nämns inte med en stavelse, det enda hindret för deras gemensamma tomtebolycka är den snipiga Herta (som han naturligtvis lovar att skilja sig från så snart lämpligt tillfälle uppstår att tala om saken. Spoiler: det gör det aldrig…).
Lilla frugan får i sin tur vara ständigt sur och irriterad, uppträda osminkad, med stram knut samt sägas vara så (f)rigid att Enricos manliga kollegor tycker att det är fullt förståeligt att han sökt sig till mer välkomnande armar (”he needed some distraction”). Men vänta, allt är inte förlorat! Trots att hon vet att hennes make varit otrogen med en av sina elever och varit beredd att lämna henne för samma elev är hon övertygad om att han inte är någon mördare.
Sådan lojalitet lönar sig, för när han släpps av polisen hittar man och hustru som genom ett mirakel tillbaka till varandra och fortsätter mördarjakten i bästa samförstånd både i och utanför sängkammaren. Plötsligt är hon enligt honom ”an amazing woman” efter att han ägnat första halvan av filmen åt att klaga på det mesta hos henne. Att hans främsta drivkraft i deras gemensamma värv är att finna sin 18-åriga älskarinnas mördare är tydligen helt ok för hennes del. Av någon anledning tycks det faktum att Elisabeth fortfarande var oskuld vid sin död spela en avgörande roll för hur alla, Herta inkluderad, ser på Enricos roll i otrohets-förhållandet.
Det säger kanske något om filmens övriga kvaliteter att jag i slutänden faktiskt fortfarande tycker att What Have… i alla andra avseenden som sagt är ett av temats bättre bidrag så här långt. Upplösningen känns, om inte direkt överraskande, så åtminstone lite fräsch i giallo-sammanhang.
Annonser
Fortsättningen på texten om Duck, You Sucker och kompisrelationen mellan en irländsk revolutionär och en mexikans bandit.
***
Duck… tillhör subgenren Zapata-westerns där huvudpersonerna ofta består av en idealistisk mexikansk revolutionär och en mer penga-orienterad icke-mexikan. Här har Leone vänt på revolutionskuttingen och låtit Juan vara den som står sig själv och sin familj närmast medan irländaren John (som inte har några familjeband att tala om) tvingats byta den gröna ön mot dammiga ökenlandskap på grund av sina revolutionära böjelser. Juans bitska utlåtande över revolutionärer som bara sitter och pratar vid polerade bord får dock John att till slut slänga bort sin Bakunin.
Jag blev så exalterad av Duck, You Sucker att texten blev allt för lång för ett enda inlägg. Fortsättning följer på torsdag!
***
alt. titel: Ducka, skitstövel!, En handfull dynamit, För några nävar dynamit, Duck, You Sucker, A Fistful of Dynamite
Irländaren John Mallorys uppenbarelse framstår som i ett förklarat skimmer för den mexikanske banditen Juan Miranda. Så till den milda grad förklarat att den stålgrå mannen i Juans ögon faktiskt åtföljs av ett litet banér med det magiska namnet Banco Nacional de Mesa Verde.
alt. titel: För en handfull dollar, A Fistful of Dollars
Det är svårt att inte fascineras över att Westerngenren var tvungen att ta vägen förbi först Japan och sedan Italien för att hitta sin nytändning. Vad jag har förstått har Akira Kurosawa aldrig stuckit under stol med att han inspirerats av uramerikanska genrer som Noir och Western när han gjorde sina jidaigekifilmer. Och Sergio Leone må argumentera tills han är lika skurksvettig i ansiktet som Ramon Rojas men det är ändå helt uppenbart att hans första dollar-film är en ren ripoff av Yojimbo. Ripoff istället för remake eftersom förlagan inte anges någonstans och Toho Studios var tvungna att ta till stämningssvärdet innan det hela löste sig för lite mer än en handfull dollars utanför rättssalen (bland annat 15% av intäkterna).
alt. titel: För några få dollar mer, For a Few Dollars More
Det var dags för lite mer vindpinade spanska bergslandskap, skottlossning, uselt dubbade italienare (och en tysk) samt extrema närbilder på svettiga män. Ännu en spagettiwestern med andra ord.
En sista kraftansträngning innan årets slut. Vi ses på andra sidan!
***
alt. titel: Den gode, den onde, den fule, The Good, the Bad and the Ugly
När vi nu ändå passade på att hyvla lite på den osedda Western-filmsplankan önskade maken sig en blast from the past. Under en nostalgisk sommar hade han och några kompisar tydligen sett Den gode… minst en gång i veckan. Själv hade jag faktiskt aldrig sett tretimmarsmastodonten i sin helhet från start till mål så det var inte så mycket att diskutera.
That’s what HE said!