You are currently browsing the tag archive for the ‘Djävulen’ tag.

To the devil a daughter(Nästan) sist ut i temat återkommer vi till djävulen enligt brittiske författaren Dennis Wheatley, tillsammans med Christopher Lee. Men den här gången är det Lee som får vara elakingen, vilken motarbetas av den ockultkunnige Richard Widmark.

Widmark spelar författaren James Verney som precis släppt sin senaste bok The Devil Walks Among Us. Han hade nog inte räknat med att bli sanningssägare riktigt så snabbt, men kontaktas av en svettigt nervös man vid namn Henry Beddows. Beddows ber Verney i praktiken kidnappa hans dotter Catherine när hon anländer till Heathrow för att rädda henne ur klorna på några illasinnade satanister.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Djävulens dotter

Twins of Evil”The devil has sent me…twins of evil!” Man skulle kanske kunna tro att den fromme häxjägaren Gustav Weil (ett efternamn som på engelska givetvis uttalas “vile”) med detta uttalande åsyftade vad som blottas i hans niece Friedas generösa dekolletage. Men den hårt prövade puritanen har faktiskt inte bara en, utan två syster- eller brorsdöttrar som efter att ha blivit föräldralösa kommer för att bo hos sina släktingar i den lilla byn Karnstein.

Maria är from och mild och vill bara göra det rätta, vilket helst ska tolkas som att gifta sig med byns körmästare Anton och klämma ur sig en massa ungar. Men Anton är mer intresserad av systern Frieda, vars eldiga humör lockar männen. Kanske har den tidigare nämnda urringningen också något med saken att göra?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Devil’s Bride

The devil rides outDen som någon gång varit nyfiken på det här med djävulsdyrkan och satanism känner säkert inte bara igen namn som Anton LaVey, utan också författaren Dennis Wheatly som på 30-talet började publicera enormt populära ockulta thrillers. Därför är det ingen större överraskning att The Devil Rides Out, vilken ackompanjeras av en mängd mer eller mindre välbekanta djävulssymboler i förtexterna, visar sig bygga på en Wheatly-bok.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Five Million Years to Earth

Quatermass and the PitTrycket på Londons tunnelbana är hårt och stationen vid Hobbs End behöver byggas ut. Men transportstyrelsen får avhända sig projektet, först till paleontologer och sedan militären, när arbetarna hittar ett flertal gamla skelett i leran.

Förutom skelett hittar man också vad man först tror är en gammal V2-raket, därav militärens inblandning. Och eftersom professor Bernard Quatermass råkar besöka överste Breen för att diskutera månens kolonisering när Breen får förfrågan från Hobbs End hakar han också på.

Läs hela inlägget här »

The Imaginarium of Doctor ParnassusI ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers

Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…

Läs hela inlägget här »

Horace Walpole: The Castle of Otranto (1764)

Horace Walpoles The Castle of Otranto anses vanligen vara det verk som startade den gotiska trenden. Enligt uppgift var författaren ute efter att förena en äldre, mer fantastisk, tradition med en nyare och realistisk sådan. Realismen i slottsberättelsen går dock att diskutera.

Läs hela inlägget här »

Till en början var uttrycket ”Djävulens advokat” förhållandevis oskyldigt: någon som i ett i övrigt enigt sällskap argumenterar för en diametralt motsatt ståndpunkt. Bland annat utsågs en sådan vid diskussioner om helgonförklaringar, vilket sannolikt lett till att uttrycket i vardagligt tal numera hänvisar till en person som egentligen inte argumenterar av egen övertygelse, utan enbart för att motbevisa sin motståndare. En fysisk uppenbarelse har det tagit sig i franske advokaten Jaques Vergès gestalt, åtminstone om man får tro den svenska titeln på Barbet Shroeders dokumentär om mannen som försvarat Schakalen och Klaus Barbie. Vergès hävdar att ondskebegreppet är relativt och ständigt under omskrivning.

Läs hela inlägget här »

Devil blev min första film på bio på alldeles för länge, men när man vinner biobiljetter i trevliga tävlingar är det ju bara att tacka och ta emot.

En vanlig dag, lik alla andra arbetsdagar i kontorsskyskrapan vid 333 Locust Street i Philadelphia. Fem, för varandra, främmande människor tar hissen på väg uppåt och därefter upphör alla likheter med en vanlig arbetsdag. För tidigare har någon nämligen tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster i samma byggnad och, som den inledande berättarrösten informerar oss, ett självmord är att bjuda in djävulen själv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg