You are currently browsing the tag archive for the ‘Djävulen’ tag.

alt. titel: Five Million Years to Earth

Quatermass and the PitTrycket på Londons tunnelbana är hårt och stationen vid Hobbs End behöver byggas ut. Men transportstyrelsen får avhända sig projektet, först till paleontologer och sedan militären, när arbetarna hittar ett flertal gamla skelett i leran.

Förutom skelett hittar man också vad man först tror är en gammal V2-raket, därav militärens inblandning. Och eftersom professor Bernard Quatermass råkar besöka överste Breen för att diskutera månens kolonisering när Breen får förfrågan från Hobbs End hakar han också på.

Läs hela inlägget här »

The Imaginarium of Doctor ParnassusI ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Läs hela inlägget här »

alt. titel: De blodröda floderna, The Crimson Rivers

Den franske regissören Mathieu Kassovitz tycks som så många andra ha dött Hollywooddöden. Hans andra film, La Haine, lät tala om sig som en rå och skitig skildring av desillusionerade tonåriga invandrare i Paris förorter. Under tvåtusentalet följde han upp denna hyllade realism med…wait for it…Gothika och Babylon A.D, två filmer som rakar hem imponerande femton respektive sju procent på Rotten Tomatoes. La Haine får hundra procent. I’m just saying…

Läs hela inlägget här »

Horace Walpole: The Castle of Otranto (1764)

Horace Walpoles The Castle of Otranto anses vanligen vara det verk som startade den gotiska trenden. Enligt uppgift var författaren ute efter att förena en äldre, mer fantastisk, tradition med en nyare och realistisk sådan. Realismen i slottsberättelsen går dock att diskutera.

Läs hela inlägget här »

Till en början var uttrycket ”Djävulens advokat” förhållandevis oskyldigt: någon som i ett i övrigt enigt sällskap argumenterar för en diametralt motsatt ståndpunkt. Bland annat utsågs en sådan vid diskussioner om helgonförklaringar, vilket sannolikt lett till att uttrycket i vardagligt tal numera hänvisar till en person som egentligen inte argumenterar av egen övertygelse, utan enbart för att motbevisa sin motståndare. En fysisk uppenbarelse har det tagit sig i franske advokaten Jaques Vergès gestalt, åtminstone om man får tro den svenska titeln på Barbet Shroeders dokumentär om mannen som försvarat Schakalen och Klaus Barbie. Vergès hävdar att ondskebegreppet är relativt och ständigt under omskrivning.

Läs hela inlägget här »

Devil blev min första film på bio på alldeles för länge, men när man vinner biobiljetter i trevliga tävlingar är det ju bara att tacka och ta emot.

En vanlig dag, lik alla andra arbetsdagar i kontorsskyskrapan vid 333 Locust Street i Philadelphia. Fem, för varandra, främmande människor tar hissen på väg uppåt och därefter upphör alla likheter med en vanlig arbetsdag. För tidigare har någon nämligen tagit livet av sig genom att kasta sig ut genom ett fönster i samma byggnad och, som den inledande berättarrösten informerar oss, ett självmord är att bjuda in djävulen själv.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, Cold Fire
Cora Sandel, Serien om Alberte
Mike Mignola, Hellboy

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg