You are currently browsing the tag archive for the ‘Death Wish’ tag.

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Så Alison vill prompt ha en egen lägga istället för att boa in sig hos Michael. Kan man tänka sig att det är ett statement att hon dessutom väljer något som är så långt ifrån hans moderna glas-vita väggar-krom-skapelse man kan komma? Kanske borde Alison dock ha anat oråd när uthyraren verkar vara lite väl sugen på att få just henne som hyresgäst? Eller inför det snabba omnämnandet att gestalten som stirrar ut genom tornfönstret bara är en harmlös och blind gammal präst?

Annars är grannarna både bra och dåliga. Den lätt pimpinette mr. Chazen är kanske lite påträngande men för all del rätt rar med sin katt Jezebel och sin fågel Mortimer. Däremot är de tyska kvinnorna Gerde och Sandra lite märkliga, till och med i Alisons ögon. Hon borde ändå vara rätt modellhärdad kan man tycka, men tydligen har hon aldrig tidigare stött på ett par som på frågan vad de pysslar med frankt svarar ”We fondle each other”.

Efter en fråga till skräckkunnige bloggkollegan Filmitch fick jag mig en diger lista med demonfilmer och The Sentinel var den tidigaste av dem (själv tyckte han så här om filmen). Spännande! Inledningsvis tycker jag att filmen är på väg mot att bli en lite halvtrött Rosemary’s Baby-ripoff (ensam kvinna, gammalt hus, knepiga grannar) men filmen lyckas ta både en och två tvära kurvor som jag absolut inte hade förväntat mig och som håller både underhållningen och intresset uppe.

Om det nu inte räcker att få en supersmal Chris Sarandon iförd en prudentlig mustasch som faktiskt är rätt lik den min pappa hade vid ungefär samma tidpunkt. Plus en ung Christopher Walken och en ännu yngre Jeff Goldblum som är så tidig i sin karriär att han inte ens får vara med i förtexterna. Men den godispåse som är The Sentinels cast är avsevärt större än så. Eller vad sägs om följande line up: Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer (som ”Robed figure”), Ava Gardner, Burgess Meredith, Eli Wallach, Jerry Orbach, Beverly D’Angelo, Tom Berenger (som “Man at end”) samt William Hickey.

Regisserar gör Michael Winner som tre år tidigare gjorde den högst kompetenta Death Wish. Nu är historien som ska berättas i The Sentinel inte på långa vägar lika rättfram men det finns ändå en hel del scener som blir rätt obehagliga (både för surrealism och rena skräck-effekter) samt en krypande stämning (länge är exempelvis Michaels bevekelsegrunder riktigt skumma) som gjorde det hela till en trevlig överraskning. Så pass trevlig att jag är beredd att ha en hel del överseende med löst hängande trådar, märkliga sammanträffanden och osannolika arkiveringsmetoder hos den katolska kyrkan.

Som i så många andra fall blev The Sentinel en rolig bekantskap eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är till och med en film jag skulle kunna tänka mig att återkomma till.

Demonstatus:
Aningens oklar, det vi har att göra med här är något som benämns som ”djävlar”. Själv känner jag mig dock generös och tänker mig att djävlar väl är några slags tjänare i helvetet och vad annat är väl demoner? I ett läge nämns också ordet ”legion”.

Trots att filmen försöker alliera sig ganska tajt (om än luddigt, om nu en sådan kombo är möjlig) med det katolska är det lite svårt att hitta igen de klassiska demontecknen. Hemsöker demonerna Alison med mardrömmar eller är det snarare läskiga uppenbarelser som hon stöter på under sina nattliga vandringar i huset? Någon slags besatthet är hon kanske också utsatt för, men är det verkligen demonernas fel?

När det gäller demonernas utseende har Michael Winner tagit en lika enkel som kontroversiell väg: han har helt enkelt samlat ihop en hel hög med personer som har olika kroppsliga deformiteter. Att Tod Browning gjorde det på 30-talet är väl kanske en sak men det känns aningens mindre smakligt 45 år senare.

Annonser

FilmspanarnaSom en given parhäst till det förra filmspanartemat ”Män som springer” kommer här ”Kvinnor som slåss”. Själv hittade jag tämligen omedelbart min väg på den vidsträckta temafloden, hemma stod nämligen två uppenbara filmer och väntade. Och i och med det filmvalet snackar vi inte bara kvinnor som slåss, utan kvinnor som med besked slår tillbaka.

Mot slutet av 70-talet hade subgenren ”Rape-Revenge” nått en viss popularitet på expoloitationarenan med filmer som Thriller – En grym film från 1973, Act of Vengeance från 1974 och Lipstick från 1976. Innan dess fanns också både Wes Cravens The Last House on the Left från 1972 och alla hämndfilmers fader: Death Wish. Själva poängen med Rape-Revenge är dock att det är kvinnorna själva som slår tillbaka.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Diligensen

StagecoachTrots att jag medvetet valde Stagecoach just för att den var förhållandevis kort (96 minuter) blir jag överraskad av det extremt ekonomiska berättandet. Jag borde ändå ha kommit ihåg till exempel You Only Live Once, but there you have it. I en fullkomligt andlös takt får vi veta att apacherna är på krigsstigen, att de röda vildarna har slagit ut telegrafkommunikationen samt att Ringo Kid är på rymmen undan rättvisan och tydligen ute efter bröderna Plummer som befinner sig i Lordsburg.

Vilken tur då att diligensen som ska avgå från Tonto är på väg till just Lordsburg. Sheriffen Curly hoppar på, tillsammans med Lucy Mallory som ska möta sin militärman, proffsspelaren mr. Hatfield som tycks ha någon koppling till mrs. Mallory, den försagde mr. Peacock samt den koleriske och extremt nervöse bankdirektören Gatewood.

Läs hela inlägget här »

Death SentenceTitten på Death Sentence gav anledning att återuppliva den prima Death Wish-headern trots att jag, när jag spelade in filmen, var helt omedveten om den egentligen rätt omfattande kopplingen mellan dessa två filmer. Det var istället Addepladde som gjorde mig uppmärksam på detta faktum och därmed gav filmen möjlighet att gräddfila sig förbi den vanliga kön.

Frågan är dock hur mycket man kan skala bort från en förlaga och fortfarande hävda att exempelvis en film bygger på denna förlaga. Ganska rejält om man ska döma av Death Sentence. Förtexterna hävdar att filmen bygger på Brian Garfields roman med samma namn medan denna egentligen är en uppföljare till Death Wish. Men av en hämnande Paul Kersey (eller Paul Benjamin som Garfield kallar sin hjälte) som försöker starta ett nytt liv ser vi inte mycket. Istället blir Death Sentence en helt ny produkt som inte delar så mycket mer än titel och hämndtema med romanen.

Läs hela inlägget här »

So, here we are. Again. Vi dyker väl rakt in i filmerna, ingen poäng att gå som katten kring het fyrtioårsgröt.

***

1972
Egentligen kanske jag inte skulle börja detta år, född i september har jag ju missat mer än halva filmåret. Nå, det var knappast aktuellt att kasta sig in på biograferna i brådrasket i alla fall. Men när jag börjar leta inser jag att det tycks vara få filmer från 1972 som jag faktiskt sett. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg