You are currently browsing the tag archive for the ‘Dan Simmons’ tag.

Till den lilla tyska hälsostaden Vielbad kommer två engelsmän. Eller rättare sagt: en engelsman och en skotte. Skotten blir högst förgrymmad när den lilla stadens läkare inte bara låter honom vänta medan läkaren tar hand om den betydligt sjukare engelsmannen trots att det faktiskt har bokats tid, utan dessutom har fräckheten att be om en tjänst. Engelsmannen är döende och vill ha hjälp att avsluta ett dokument skrivet på engelska språket. I staden finns ingen som är tillräckligt kunnig i det sköna Albions tungomål, förutom den skotske Mr. Neal.

Läs hela inlägget här »

Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

Läs hela inlägget här »

Läsning kan leda i de mest oväntade riktningar. Hade det inte varit för att jag blev väldigt nyfiken på The Mystery of Edwin Drood, Dickens sista och ofärdiga roman, hade det nog dröjt betydligt längre innan jag kommit fram till Dan Simmons Drood, som jag i och för sig blev sugen på redan när den kom. Och hade jag inte kommit igång med Drood hade jag nog aldrig bekantat mig med den bokens berättare, Wilkie Collins. Och utan Collins, ingen The Woman in White.

Läs hela inlägget här »

Två själar, samma tanke. Man kan verkligen undra om Dan Simmons och Matthew Pearl var på samma Dickensseminarium i mitten på 2000-talet eller något sådant. Vad är annars oddsen för att det knappt 140 år efter publiceringen av den victorianske författarens ofullbordade sista verk kommer två böcker som fokuserar på just detta sista ofullbordade verk? Eller också har den gamle författaren börjat gå igen och vill förmedla något ytterst viktigt till omvärlden.

Läs hela inlägget här »

Filmitch, this one’s for you…

***

I början av juni 1865 for ett tåg av sina spår vid Staplehurst i det brittiska grevskapet Kent. Trots att tio passagerare mötte sin död vid tillfället finns det ingen större anledning till att just denna olycka skulle ha satt sitt avtryck i de historiska annalerna. Framemot mitten av 1800-talet var järnvägskatastrofer av större eller mindre omfattning ganska vanliga, likaså att ett visst antal passagerare oftast strök med.

Men det speciella med just Staplehurstolyckan var inte själva olyckan i sig, utan det faktum att av tågets passagerare var den vid tiden exceptionellt populäre författaren Charles Dickens. Han beskriver i ett efterord till boken Our Mutual Friend hur han klättrade tillbaka in i vagnen för att rädda sitt dyrbara manuskript och skrev också spökhistorien “The Signal-Man”, om en tågkrasch. Dessutom tyckte han efter detta aldrig om att åka tåg, vilket naturligtvis blev något problematiskt för en så upptagen man i ett land och en tid när allt resande över ett par mil företogs via järnväg.

Läs hela inlägget här »

För ganska länge sedan nu började jag läsa Charles Dickens oavslutade The Mystery of Edwin Drood. Det skulle visa sig att det initiativet drog iväg längre än jag hade räknat med och därför tänkte jag mig under ett antal söndagar fokusera på just denne Drood. Eller snarare de läsinviter han och Dickens gav upphov till. Mycket nöje!

***

Frågan är om inte Edwin Drood och hans mysterium hade förblivit en av Dickens mindre kända böcker om det inte hade varit för det faktum att den kände författaren dog knall och fall efter bara hälften av historien. Kvar sitter läsaren med ett saftigt enigma samt en mängd kittlande ledtrådar och antydningar utan någon som helst chans till upplösning. Självklart blir man nyfiken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Gone Baby Gone
Karin Alfredsson, Sista färjan från Ystad
David Baldacci, The Last Mile

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg