X2: Wolf Hall (2009 & 2015)

Tack vare hajpen runt Hilary Mantels avslutning på sin Thomas Cromwell-trilogi 2020 – The Mirror and the Light – fick jag tillräckligt många sparkar i ändalykten för att försöka mig på den första delen – Wolf Hall. Jag hade inte så mycket mer koll än att jag visste att den på något sätt skulle hänga ihop med Tudor-tiden och den hustru-konsumerande Henry VIII. En period och en kunglighet som jag främst förknippar med filmen Elizabeth och Mary Tudor som fräsande proklamerar ”My sister was born of that whore, Anne Boleyn! She was born a bastard! She will never rule England!”. (En mer träffande referens skulle väl förstå vara The Other Boleyn Girl, men den har inte alls satt sig på samma sätt som Cate Blanchett och Elizabeth)

Our Kind of Traitor (2016)

Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.

Much Ado About Nothing (2005)

När jag nu ändå klämt två olika adaptionen av Shakespeares gamla dänga Much Ado About Nothing eller Mycket väsen för ingenting som översättningen lyder på svenska kunde jag ju lika gärna ta tredje gången gillt.

Denna version är ytterligare en av deltagarna i BBC-satsningen ShakespeaRe-Told, är regisserad av Brian Percival (som gick vidare till exempelvis adaptionen av Markus Zusacks The Book Thief) och skriven av David Nicholls som gjorde sig ett stort namn 2009 med succén One Day.