Where the Crawdads Sing (2022)

alt. titel: Där kräftorna sjunger

Oftast är det den manlige outsidern som får vara småstadens syndabock när det gäller allehanda brottsliga aktiviteter som samhällets stöttepelare inte vill veta av. Fylla, stölder, våldtäkter. Ibland till och med mord. Då är det lätt att skylla på luffaren, alkisen, bydåren.

Det visar sig att Barkley Cove funkar exakt likadant, bara det att outsidern den här gången är en ung kvinna. Kya Clark är i folkmun ”the marsh girl” och eftersom hon varken gått i skolan eller på annat sätt visat att hon är intresserad av att socialisera sig med stadsbefolkningen ligger det nära till hands att misstänka henne för både det ena och det andra. Så när stadens guldgosse, Chase Andrews, hittas nedanför brandtornet med bakhuvudet intryckt börjar ryktesspridningen omgående. Inte blir det bättre av att det finns indicier som knyter träskflickan till brottet och snart befinner hon sig i en liten häktescell.

För att hennes försvarsadvokat, Tom Milton, ska kunna göra sitt jobb och för att vi i publiken ska få lite kött på benen börjar Kya berätta om sin ensamma uppväxt ute i vildmarken.

Tack vare jobbets bokcirkel var jag redan bekant med Delia Owens (i mina ögon orimligt) populära roman som knöt samman Kyas uppväxt- och överlevnadsberättelse med rättegångsdramat, en hel del våtmarksbiologi samt en icke föraktlig portion kärleksmelodram. Min förhoppning var att Olivia Newmans adaption skulle kunna leverera något mer än en naturkunskapsinfluerad Harlequin-roman. Med tanke på att manuset skrivits av Lucy Alibar, som också stod bakom Beasts of the Southern Wild, fanns ändå ett visst hopp.

Slutresultatet är dock en rätt vild blandning av rått och ruttet. Jag tycker om att filmen lägger större vikt vid relationen mellan Kya och handlarparet Madison. Jumpin’ och Mabel agerar mer eller mindre som ett par extraföräldrar till lillflickan som är strandsatt (men ingalunda hjälplös) i de ödsliga våtmarkerna. Filmen tjänar också på att kunna visa upp sådant som Delia Owens var tvungen att beskriva i text (eftersom hon är en ganska medioker författare så länge det inte handlar biologiska spörsmål).

Daisy Edgar-Jones är också en tillräckligt duktig skådis för att kunna placera Kya ett par pinnhål över den stereotypa bild av en övernaturligt vacker och skygg vildmarksflicka som boken frammanade. Edgar-Jones passerar inte för direkt modellsnygg, men besitter rejält med charm. Tyvärr är det den enda skådisprestationen som Where the Crawdads Sing kan skryta med (möjligen med undantag för en numera silverhårig men alltid stabil David Strathairn).

Jojo Regina som spelar den unga Kya är oväntat stel, vilket blir ett problem när så pass mycket av historien hänger på att publiken ska uppfatta henne som oemotståndligt kavat och tapper. Stelheten behäftar dessvärre också både Taylor John Smith och Harris Dickinson som spelar den äldre Kyas två friare, Tate Walker och Chase Andrews. Bägge framstår som ofantligt träiga och trista, varför det blir svårt att känna någon större gnista mellan någotdera av paren. Kya faller för de olika männen främst för att manuset säger att hon ska göra det.

Och när vi nu ändå är inne på filmens problemområden… Romanen är som sagt en blandning, med lite av varje. Men Alibar har av naturliga skäl varit tvungen att välja vad som ska platsa i manuset och gjort det (för min del) tråkiga valet att i hög utsträckning fokusera på kärlekshistorien. Det som gjorde att Owens bok ändå stack ut en smula var de biologiska utläggningarna, men de har i filmen reducerats till enbart miljöbilder. Förvisso snygga miljöbilder (filmade av Polly Morgan i Louisiana) men ändå inget mer än skådebröd.

Kärleksfokuset innebär också att en hel del av Kyas uppväxtskildring hoppas över, vilket på ett sätt är smart eftersom jag som tittare får betydligt färre anledningar att ställa obekväma frågor jämfört med när jag befann mig i läsarpositionen. Men eftersom vi ändå får se en fullkomligt övergiven 7-åring förvandlas till en 19-åring som uppenbarligen inte har några problem med att hålla både kropp, hår och kläder såväl rena som luktfria undrar jag ändå lite över hur den där resan gick till. Till saken hör också att den 19-åriga Kya inte har ett enda synligt ärr på kroppen och perfekta tänder, vilket synes nästan ännu mer orimligt.

Filmen var bättre än boken i så motto att Daisy Edgar-Jones lyckades mota bort förlagor som Bayou Girl och Spawn of the Bayou från min hjärna. Fotografiskt är den också snygg med prunkande grönska, glittrande vatten och guldgula solnedgångar. Men själva historien fortfarande inget mer än en upphottad Harlequinbok.

Ett, tu…TV-serier! #7

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #7”