You are currently browsing the tag archive for the ‘Christopher Guest’ tag.

Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Att driva med människor som lever för hundutställningar kan tyckas slå in öppna dörrar men hur det nu är har Christopher Guest ändå lyckats göra en fruktansvärt rolig mockumentär av detta fruktbara ämne. Enligt min mening är Best in Show solklart hans bästa film. Kanske för att jag själv under period sprang runt inne i den där ringen och försökte ansa en jyckesvans som inte alls ville samarbeta.

Läs hela inlägget här »

Världen är inte riktigt framme vid George Orwells dystopi men det kalla kriget är superhett. I Norge grips Arne Treholt för spionage och Sovjetunionen bojkottar de olympiska spelen i Los Angeles (där brottaren Tomas Johansson åker fast för dopning).

Läs hela inlägget här »

Världen vaknar upp till mer eller mindre högljudda kopparslagare den 1 januari och upptäcker att samhället faktiskt inte gick under i ett moras av Y2K-buggar.

På temat fordon invigs Öresundsbron och öppnas för trafik i juli. Samma månad kraschar ett Concordeflygplan utanför Paris. Alla passagerarna omkommer och olyckan leder så småningom till att man helt slutar flyga Concorde. En månad senare förliser K-141 Kursk i norra Ishavet och nyhetsbevakningen av de ryska ”räddningsaktionerna” är intensiv.

Läs hela inlägget här »

2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?

På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.

Läs hela inlägget här »

När jag tittar på mina sedda filmer från 1996 upplever jag att det är ett väldigt jämnt men halvstarkt år. Topparna är rätt klara, men det blir bredare och bredare gråzoner ju längre ned i listan jag kommer. Många av listans sista platser är närmast utbytbara med bubblarna.

Också en hyfsad mix av genrer, betydligt fler komedier än från exempelvis 2006. Men med titlar som The Long Kiss Goodnight, ID4, Mission Impossible, Twister och The Rock kanske 1996 får utnämnas till The Year of Lightearted Action?

Läs hela inlägget här »

Ok, bara för att ni ber så snällt. En till Film om film

***

”Hooray for Hollywood/That phoney, super coney Hollywood”

For Your ConsiderationFor Your Consideration inleds med den nästan 70 år gamla slagdängan Hooray for Hollywood och undergräver därmed effektivt sitt eget existensberättigande. Johnny Mercers text beskriver nämligen exakt den kändishunger (”Go out and try your luck, you might be Donald Duck”) som Christopher Guest försöker nagla fast i sin film. Problemet är bara att Guest inte har uppdaterat sin historia i tillräcklig utsträckning.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1

Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.

Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.

Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.

För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.

Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.

Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.

Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.

Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?

Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Lucinda Riley, The Seven Sisters
Madeleine Bäck, Berget offrar
Michael Connelly, The Drop

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser