You are currently browsing the tag archive for the ‘Christina Applegate’ tag.

Det tidiga 70-talet är en härlig tid för Ron Burgundy och hans kollegor på San Diegos lokala TV-station KVWN channel 4. Tittarsiffrorna ligger stabilt tack vare Rons förmåga att läsa upp de mest idiotiska av nyheter (från vattenskidåkande ekorrar till kattmodevisningar), varje kväll är det fest i något läckert hus och ingen kvinna kan motstå det burgundiska kändisnyhetsankaret. Tillsammans med sportkommentatorn Champ, reportern Brian och väderpresentatören Brick har Ron gjort om arbetsplatsen till en klämmig liten pojkklubb.

En pojkklubb som dock raseras när TV-stationen tar in journalisten Veronica Corningstone. Dels eftersom hon är lika sugen som Ron på ett mer prestigefyllt nyhetsankarjobb, vilket innebär att man ständigt måste visa framfötterna. Dels eftersom Ron blir hals över huvud förälskad i Veronica och därmed är beredd att raskt kasta bros-before-hos-kodexen överbord, till kompisarnas stora förtvivlan.

Allt är verkligen inte Will Ferrell-guld som glimmar, det är jag den första att hålla med om. Hans komiska stil går allt som oftast ut på att bete sig som en femåring i en vuxen mans kropp. Ibland blir det roligt (som i Elf) medan det i andra fall bara är irriterande och fånigt (som i Step Brothers). Exakt vad som skiljer filmerna åt i dessa fall har jag inte orkat sätta mig in i, men i fallet Anchorman tror jag det handlar om att Ferrell ändå lyckas skapa någon slags mänsklighet i sin femåring. Ron Burgundy är överdriven, högljudd, bufflig och verkar inte ha något som helst internt filter mellan hjärnan och käften men ändå blir han en rollfigur som man faktiskt bryr sig om.

Möjligen beror det på att han blir uppenbart, handlöst och genuint förälskad i Christina Applegates Veronica. Sedan sker det förvisso med samma naiva omedelbarhet som när han ska försöka vara solidarisk och beklaga sig över henne tillsammans med kompisarna (”She… Sh… It’s terrible! She has beautiful eyes! And her hair smells like cinnamon!”), men det är ändå en känsla som filmen inte pekar finger åt.

Jag skulle gärna vilja lägga en hel del av äran inför fötterna på Adam McKay som regisserat och skrivit manus. Men eftersom han gjorde detsamma med Step Brothers håller inte den teorin till 100%. Jag tycker mig dock se samma förmåga, som McKay senare visat upp i Vice (nej, jag har fortfarande inte kommit mig för att se The Big Short), att balansera det humoristiska (gärna i absurd form) med det allvarliga på ett sätt som förstärker, snarare än förstör, de olika elementen. Achorman blir bättre som komedi för att den på något plan ändå tar både sig själv och sina rollfigurer på allvar.

Det manuset också hanterar smart är detta med 70-talssexismen. Det känns som om det skulle ha varit väldigt enkelt att enbart fylla Anchorman med primitiva fniss-T&A-skämt men jag tycker att filmen lyckas ta några (i och för sig enkla, men ändå) poänger för team jämställdhet. Utöver det är den lilla bihandlingen med de rivaliserande TV-stationsgängen närmast obegripligt rolig.

Vilket sannolikt kommer sig av att McKay lyckats fylla rollistan med en kader av välkända fejs som dessutom alla är mer eller mindre begåvade komiker. Utöver Ferrell själv tas priset förstås av Steve Carrell i rollen som vädermannen Brick Tamland eftersom han lyckas leverera sina nonsensrepliker med exakt rätt blandning av allvar och förvirring (”I don’t know what we’re yelling about!”).

Storymässigt är Anchorman förvisso inte av absolut toppklass, filmen sackar en smula i mitten och slutet är mer fånigt än roligt. Men McKay, Ferrell och övriga inblandade bjuder trots det på en förbannat rolig komedi som dessutom fortsätter att vara rolig 16 år senare.

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg