Spartacus (1960)

Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.

The Night of the Hunter (1955)

alt.titel: Trasdockan

Gud föder höken, sägs det. Och höken i det här fallet är Harry Powell. Enligt hans sätt att se på tillvaron slänger Gud alltid till honom en åldrande liten änka med en sparad slant närhelst han behöver det. Hans persona av en Guds man tjänar honom förstås väl i dessa syften, särskilt som han genom sina knog-tatueringar (L-O-V-E och H-A-T-E) mycket illustrativt kan beskriva den ändlösa kampen mellan ont och gott genom att armbrottas med sig själv.

The Hunchback of Notre Dame (1939)

alt. titel: Ringaren i Notre Dame

Med en gång känns det att The Hunchback of Notre Dame är en sådan där riktigt klassisk Hollywoodrulle. Titeln dyker nämligen upp i någon slags lättläst frakturstil på en boksida med bårder kring kanten samtidigt som man bjuds på svällande stråkmusik.

Strax därefter får vi bekanta oss med ett Paris som är på väg att resa sig ur den mörka depress…, medeltiden och det firar man bland annat genom den lössläppta ”Festival of Fools”. Ingen är särskilt intresserad av att lyssna på den långrandige poeten Pierre Gringoires pjäs, istället sätter man igång jakten på festivalens härskare – den som kan göra den värsta grimasen. Och vem vinner på WO? Ringaren i Notre Dame förstås.

The Island of Dr. Moreau (1977)

alt. titel: Förvandlingens ö

Tre män driver redlöst omkring på öppet hav, snart är de bara två. En ö dyker upp vid horisonten och med sina sista krafter lyckas de skeppsbrutna från Lady Vain ta sig i land. Men fast mark under fötterna är inte det samma som säkerhet ska det visa sig och ödjungeln innehåller farligheter man inte hade kunna föreställa sig.

Island of Lost Souls (1932)

Ruth Thomas väntar otåligt på att bli Mrs. Ruth Parker. Men fästmannen Edward dröjer och allt hopp tycks vara ute när besked kommer att hans skepp, Lady Vain, har gått under med man och allt. Men strax därefter blir Ruth glad igen eftersom Edward bortom graven lyckats skicka henne ett telegram.