You are currently browsing the tag archive for the ‘Byråkrati’ tag.

Letters from Iwo JimaEfter att ha sett Flags of Our Fathers dröjde det naturligtvis inte alls särskilt länge innan suget att se dess kompanjonfilm, Letters from Iwo Jima, blev allt för starkt. Eftersom flaggfilmen inte blev en helgjuten succé för min del visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av den japanska versionen (fast fortfarande regisserad av amerikanen Clintan förstås) av slaget om den lilla ön.

Döm om min förvåning när jag den här gången hittar både hjärta och hjärna. Historien om hur de, i backspegeln chanslösa, japanska soldaterna är satta att till sista blodsdroppen försvara det heliga fosterlandet (ön var den kejserliga staden Tokyos yttersta utpost) var både intressant och engagerande.

Läs hela inlägget här »

Flags of our fathers”A picture can win or loose a war.” Bilden som skulle komma att vinna andra världskriget för USA:s räkning (i alla fall fanns det många som ivrigt hoppades det) var flaggresningen på berget Suribachi på vulkanön Iwo Jima. Strunt samma att slaget om ön var långt ifrån över när bilden togs. Strunt samma att männen som råkade vara med på just den bilden inte kände sig helt bekväma med att kallas ”hjältar” och få representera alla soldater för ett amerikanskt folk som börjat tvivla på att kriget i Stilla havet någonsin skulle ta slut.

Flags of Our Fathers bygger på boken som Joe Bradleys son skrev om sin far och de andra soldaterna som porträtterades på Joe Rosenthals Pulitzer-vinnande foto. Sjukvårdaren Bradley talade aldrig om sina krigsupplevelser med sin familj och boken blir ett sätt för sonen att försöka komma underfund med vad som egentligen hände, på Iwo Jima och på amerikansk mark efter flaggresningen, men också med de män som överlevde det hela.

Läs hela inlägget här »

Att springaI Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.

Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.

Läs hela inlägget här »

The Imaginarium of Doctor ParnassusI ett avlägset munkkloster högt uppe bland Bergen ägnar sig munkarna åt att dagarna i ända recitera berättelser, annars går världen under. En dag får de besök av en propert klädd man som, om man hade tagit ifrån honom hans cigarettmunstycke, hade kunnat vara en byråkrat i en edwardiansk version av Brazil. Det visar sig emellertid att han har mer illvilliga syften med sitt besök än att se till att munkarna betalar sin restskatt (eller vad byråkrater nu gör på flykt undan byråkratin).

Läs hela inlägget här »

Joseph Hellers Catch-22 känns som ett sådant där verk som betydligt fler hört talas om än som verkligen tagit del av det. Det beror naturligtvis inte minst på att ”Catch 22”, eller på svenska ”Moment 22”, har blivit ett klassiskt uttryck som betyder vad hela boken egentligen går ut på: en situation som aldrig kan lösas utan går runt i en evinnerlig cirkellogik.

Såvitt jag kan förstå (utifrån Wikipedia förstås, vad annat?) fanns det egentligen ingen ursprunglig tanke med just titeln Catch-22, Heller och hans förläggare hade snarare otur med siffrorna. Från början skulle boken ha hetat Catch-18 men då var man rädd att den skulle förväxlas med Leon Uris Mila 18 som också handlar om andra världskriget. Sedan var Catch-11 på tapeten men det gick bort när Ocean’s Eleven fick premiär. Catch-17? Stalag 17… Catch-14? 14 var tydligt inget tillräckligt roligt nummer. 22 var däremot inte upptaget och upprepningen alluderade också på den långa räcka av tröst- och meningslösa upprepningar som förekommer i boken.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Att leva, Living

Det är inte lätt att vara offentliganställd i ett samhälle som tycks njuta av att skapa byråkratiska rutiner för allt. Till slut sitter man bara av tiden, i realiteten alltså slösar med skattebetalarnas pengar. Man måste dö en smula för att överleva och, inte minst, bli en fullvärdig medlem av det anrika sällskapet för ”putting things on top of other things”.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg