You are currently browsing the tag archive for the ‘Bride of Chucky’ tag.

Don Mancini är, om inte annat, en ihärdig man. Såvitt jag kan se har han byggt i princip hela sin film-CV utifrån konceptet ”besatt docka”. Alltså Chucky, den rödhåriga Good Guy-dockan som aldrig drar sig för att be om en kram. Och det är väl ungefär så välgrundad min relation med Chucky är.

Jag hade i och för sig åldern inne när original Child’s Play kom till svenska biografer som Den onda dockan. Däremot inget intresse av skräckfilmer och därmed ingen möjlighet för Chucky att leta sig in i mitt tonårshjärta. Någon gång under årens lopp har jag nog sett första filmen från början till slut, men det blev som synes aldrig någon särskilt minnesvärd titt. Jag vet också att jag såg Bride of Chucky på någon filmfestival men det är också så långt som min franchise-kunskap sträcker sig.

Jag inser att jag därmed är helt fel målgrupp för Cult of Chucky. Inte minst för att filmen förlitar sig på en hel del självrefererande. Jag har alltså svårt att bedöma om vissa detaljer verkligen är nya i Cult of Chucky eller om filmen bara ägnar sig åt lite avancerade nickningar till sig själv.

Exempelvis att vi får börja med att hänga med Andy Barclay på en dejt. Greppet att återbesöka ett ungt skräckfilmsoffer i vuxen ålder kan ju knappast ses som nyskapande längre. Men jag vet som sagt inte heller om Andy är en stadigt återkommande gäst i Chucky-filmerna och alltid haft ett demolerat Chucky-huvud i ett skåp. Cult of Chucky gör dock tydligt att medan Andy inte sitter på hispan är hans främsta livskamrat Chucky.

En annan som däremot hamnat på hispan är Nica Pierce som anklagats för mord på sin familj som…you guessed it…Chucky egentligen har utfört. Hon har nu emellertid blivit så pass ”frisk” att Dr. Foley tycker att det är dags att förflytta henne till ett sjukhus med lägre säkerhet och färre restriktioner. Big mistake…

Förutom att vara ihärdig verkar Mr. Mancini också vara bra på att hålla kvar jobbrelationer (vem vet, kanske hänger de två ihop?). Cult of Chuckys förtexter avslöjar att det fortfarande är Brad Dourif som röstar Den Onda Dockan och att till och med Alex Vincent, som spelade lille Andy i första filmen, blivit indragen i det hela igen. Jennifer Tillys namn dyker upp och har inte huvudrollsinnehavaren Fiona Dourif ett väldigt välbekant efternamn?

Vore jag mer engagerad i antingen filmen eller franchisen som helhet skulle jag antagligen tycka att Cult of Chucky var betydligt roligare och smartare än jag nu gjorde. Det är alltid klurigt huruvida man som skräckfilmstittare blir underhållen eller uppgiven inför klassiska grepp eller troper. Exempelvis är mentalsjukhuset Harrogate förstås inget verkligt eller normalt sjukhus. Nurse Ashley har en sådan där liten vit hatt och en ännu mindre rock – knappast en arbetsuniform man ser på någon svensk vårdinrättning. Dr. Foley uppfyller alla krav på oansvarig och sliskig psyk-doktor som tänkas kan – att droga en hysterisk patient så att hen är fullt medveten utan att kunna röra en muskel verkar i mina ögon inte vara en särskilt smart metod för att få hen att lugna ned sig.

Det där med att ha missat tidigare filmer gör också att jag inte kan avgöra om frågorna jag nu fick rörande Chucky-mytologin besvaras eller om det är lika luddigt som jag uppfattade det. I mina ögon blev Cult of Chucky en tekniskt sett kompetent genomförd slasher, men en ganska tråkig sådan. Som vanligt är större delen av persongalleriet på plats enbart för att agera kanonmat och ju mindre som sägs om beskrivningarna av deras respektive psykiska ohälsa, dess bättre.

Det Cult of Chucky ändå lyckades uppnå var ett visst sug att se om originalet. Kanske back-to-back med remaken som kom 2019? Lite nyfiken blir jag ändå på det faktum att Brad Dourif där är utbytt mot…wait for it…Mark Hamill!

Omtitten:
Förvirrad text? Absolut. Fast inte om man tar i beräkningen att jag såg Cult of Chucky innan jag bestämde mig för att återbesöka franschisen i den mån jag hade möjlighet. Alltså omtitt på originalet och Bride of Chucky samt nytitt på Curse of Chucky.

Därför känns både närvaron av Andy Barclay (introducerad via post credit-scener i Curse…) och Nica Pierce klart mindre överraskande den här gången. Jag uppfattar också att den stereotypa mentalsjukhusmiljön främst är vald för att kontrastera mot Pierce-familjens gotiska kråkslott i Curse…

Men nej, jag vet inte om jag hittade så mycket mer i de tidigare filmerna (som jag nu hade i färskt minne) som gjorde Cult… till en bättre film. Jag kan uppskatta att den storymässigt knyter ihop Chucky och Nicas relation som ju lämnades oavslutad i Curse… Men på det hela taget är den allt för själlös, repetitiv och tar sig själv på för stort allvar för att bli samma positiva överraskning som Curse… Märkligt att Don Mancini regisserat och skrivit manus till bägge två, det går inte ihop för mig. Alltnog, mitt första betyg får kvarstå.

Senast jag såg Chucky var, som bloggen ger vid handen, i 1998 års Bride of Chucky som gick all in med glimten i ögat och mer av skräckkomedi än ren skräck. Därefter kom Seed of Chucky 2004, en film som mest av allt verkar ha varit en enorm felbedömning från Don Mancinis sida.

Men säga vad man vill om Mancini, han ger inte upp i första taget. Istället väntar han ett par år och kickar sedan igång sin franchise igen med Curse of Chucky, en film som såvitt jag bedöma struntar i mycket av det som hände i Seed…

Brad Dourif är på plats, tillbaka inne i den rödhåriga Good Guy-dockan, och vid sin sida har han nu dottern Fiona Dourif i rollen som den rullstolsburna Nica Pierce. Nica har ett problematiskt förhållande till sin mamma Sarah och en del av problemet är att de bor tillsammans. Sarah har både egen psykisk ohälsa att brottas med och dessutom svårt att acceptera att Nica är en vuxen kvinna som i mångt och mycket kan klara sig själv.

Den där spökande psykiska ohälsan gör att Nica inte alls kopplar ihop Sarahs snara och brutala ”självmord” med den märkliga dockan de fick hemlevererad samma dag. En död mor innebär dock begravning, vilket i sin tur innebär besök av Nicas syster Barbara (get it? GET IT?!), svåger Ian och systerdotter Alice. Familjen ackompanjeras dessutom av unga och heta nannyn Jill. All the more bodies for Chucky to play with. Men det ska snart också visa sig att det knappast var en slump att dockan landade hos just Nica och hennes mamma.

Jag kan måhända vara avtrubbad, men det här var banne mig inte så illa. Don Mancini (regi och manus) kanske har lärt sig något? Han lyckas hitta flera utsnitt och kameravinklar som är riktigt tilltalande rent visuellt. Däremot blev han kanske lite för förtjust i greppet med en 360-roterade kamera och en viss middagsscen blev utdragen, snarare än andlös. Plus att det hela avslutas med en logisk lucka modell ladugårdsdörr.

Curse… är dock fortfarande humoristisk i och med att den leker med klassiska skräckfilmstroper och dessutom gör det ganska överdrivet. Men när de tillåts utspela sig under en stormig natt i vad som mest av allt påminner om ett gotiskt Hammer-hus (komplett med en skraltig, skakande hiss och sett sådant där schackrutigt golv i entrén) funkar det riktigt bra. Mancini har fått till närmast en mysryslig pusseldeckarstämning som inte var så dum.

Mycket cred för detta bör gå till Fiona Dourif som jag tycker är riktigt bra samt hennes dynamik tillsammans med sin skenheliga syster, spelad av Daniella Bisutti. För en gångs skull uppmärksammar jag också ett Chucky-score, vilket möjligen beror på att det är komponerat av Joseph LoDuca. Nå, bra var det i vilket fall som helst.

Curse… tillåter sig en viss omskrivning av Chucky-historien men förutom att den tvingar Brad Dourif att försöka komma undan med att spela sin Charles Lee Ray anno 1988 så här 25 år senare, funkar den ändå hyfsat. Och visst kan Mancini inte hålla sig från att slänga in lite metareferenser (”That doll looks really familiar…”) men han håller det ändå på en rimlig nivå. Och lite roligt är det att Chucky i sedvanlig ordning först får börja prata med lilla Alice och delge henne några livssanningar som mamma och pappa inte velat berätta: ”Chucky says there is no God. He said life’s a bitch and then you die bleeding like a stuck pig”.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall
Isaac Asimov, Fantastic Voyage

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg