Miss Philippa Penhow är en sorglig och löjlig gammal ungmö. Hon tror på fullaste allvar att den yngre Joseph Serridge är kär i henne och fattar inte alls att han bara är ute efter hennes pengar. Hennes rosenglasögon är så tjocka att de gör henne blind. Så går det som det går också.
I alla fall är detta den syn som den anonyme läsaren av miss Penhows dagbok förmedlar till oss läsare. Frågan kvarstår dock vad som hänt med miss Penhow, för i London finns nämligen bara Joseph Serridge kvar, som fastighetsägare för det hus vid Bleeding Heart Sqaure som tidigare tillhörde…just det, Philippa Penhow.
Joakim Kunzelmann sitter riktigt i skiten. Att han gör det i ett potentiellt flashight hus på Gotland (restaurerade gårdshus! frilagda takbjälkar! såpade trägolv!) gör inte saken bättre, snarare är det huset som sänkt honom ordentligt. Skyldig allt och alla pengar (och därför med inte särskilt många vänner kvar här i världen) sitter han nu och försöker krysta ur sig artiklar att sälja till tidskrifter hemmahörande ”någonstans mellan Timbro och avgrunden”.
Många stora tänkare har gett sig på frågan om huruvida människan har en själ och om hon har en, var den i så fall sitter. 
Rörliga bilder och tryckta ord 